Ju mer jämställd man är i ett förhållande, desto större chans att det blir lyckligt och varar länge. Men i Sverige kraschar vartannat äktenskap. Det låter mycket och många tycker att folk skiljer sig för lättvindigt. Men i antologin Happy, happy menar Mian Lodalen att det är tvärtom. Alldeles för många stannar kvar, kämpar och stångar sig blodiga i sina försök att hålla ihop den mest omöjliga relation och härdar ut även i stendöda äktenskap. Och hon erinrar om alla dessa par hon sett som sitter på krogen mitt emot varandra och tittar än hit än dit. Överallt utom på varandra. De skruvar på sig och har ingenting att säga varandra. För märkligt nog, påpekar hon, så ställer vi nästan inga krav alls på en parrelation. Med vänskap är det annorlunda, vi träffar bara dem vi vill.
Happy, happy handlar om skilsmässor där tio kvinnor (Pernilla Glaser, Maria Sveland, Mian Lodalen, Maria-Pia Boëthius, Åsa Larsson, Katarina Wennstam, Gudrun Schyman, Helena von Zweigbergk, Mia Skäringer och Mari Jungstedt) berättar och visar att det kan vara en positiv erfarenhet. De vill skapa en motbild till den gängse av skilsmässan som ett slut, en olycka, ett misslyckande och vill istället framhålla de möjligheter den kan föra med sig.
Berättelserna varierar naturligtvis, men här finns också samstämmighet. Att en skilsmässa är svår för alla inblandade är man överens om. Den innebär smärta, sorg och skuld och orsakar floder av tårar. Det finns inga genvägar, man måste igenom det. Det gör ont att skiljas. Men bortom det finns glädjen och friheten.
Flera av de medverkande skribenterna har dubbla erfarenheter av skilsmässa, dels sina föräldrars, dels sin egen och de drar olika slutsatser av dem. Men alla är i efterhand glada för att skilsmässorna blev av. De visar att det går att ändra på saker som inte fungerar.