Tio år, nio timmar och åtta skivor med JKQ
Patrik Boström lyssnar på Jonas Kullhammar quartets samlingsbox "The half naked truth" och påminns om varför Kullhammar blivit en centralgestalt i svensk jazz.
Foto:
Ytterst är det Jonas Kullhammars fel. Han har fått mig att glömma tid och rum - och köttgrytan-med sin samlingsbox The half naked truth, där han samlat den senaste tio åren av tidigare outgivna inspelningar med sin kvartett.
De slog igenom med Salut år 2000 och Kullhammar fick jazzkatten som årets nykomling. Sedan dess har priserna rasat in i snabb takt i form av grammis-nomineringar, Guldsaxen 2006, Alice Babs stipendium 2008 och så vidare.
Bakom framgångarna ligger förstås stenhårt arbete, med oräkneliga timmar på vägarna och
i studion. Frågan är om det finns någon svensk jazzmusiker som jobbar lika mycket som Jonas Kullhammar under det senaste decenniet.
Han är med
i en lång rad konstellationer och sedan 1994 har han medverkat på 114 skivinspelningar, plus ett antal som går under namn som Another cd I Wish I hadn´t playd on.
Kullhammar är lite av svensk jazz Jamie Oliver, energisk och engagerad överallt. Ja, han har till och med startat en musikskola i Nacka.
Många av skivorna han spelat på har han också givit ut på det egna skivbolaget Moserobie som startades 2000 - ett projekt som från början hade närmast punk-karaktär i sitt förhållningssätt till musiken. Allt gjordes för egna pengar och alla pengar skulle återinvesteras i nya produktioner och Kullhammar satt själv och paketerade och postade skivor till sin publik. När jag intervjuade honom för ett antal år sedan sa Kullhammar: "Det är inte så att jag har något emot bidragen till svensk jazz, men jag har sett kompisar som har hämmats av tanken på att få bidrag. De har gått i flera år och väntat på att få pengar, i stället för att göra något själva."
Det säger något om hans förhållningssätt till musiken och branschen.
"De ä´ ba´ å´ åk", som Stenmark skulle ha sagt.
Till och med stora bolag som Act har ett och annat att lära av Moserobie - inte minst när det gäller skivomslag. För medan Acts omslag ofta påminner om Konsums gamla blåvita varor i konceptet sprudlar Moserobie av liv och fantasi. Omslaget till The half naked truth-boxen är fantastiskt corny, och roligt.
Man kanske skulle kunna kalla Kullhammar för en entreprenör i brist på bättre ord, även om jag får inre syner av Eva Schwartz och dreglande Timbro-kulturpolitiker av det ordet i dessa dagar... Och med tanke på att kulturutredningen är sugen på att förpassa både Rikskonserter och Caprice till historien, så kan Kullhammars bolag Moserobie bli ännu viktigare för utgivningen av Svensk jazz.
Men hur Kullhammar hunnit gå igenom gamla inspelningar mellan alla andra uppdrag är för mig ett mysterium.
Men jag är glad över att han har gjort det. The half naked truth ger nämligen ett starkt argument till varför man ska lyssna på livemusik, även om det finns lite slaskljud här och var i dessa inspelningar (till exempel någons prat). På de åtta skivorna finns flera inspelningar av en och samma låt från olika konserter och det visar hur olika skepnader låtarna kan ta vid olika tidpunkter.
Inspelningen av Ruskitoonies McAroonies på Ebeneser i Luleå med Norrbotten big band är ett exempel på vilket sanslöst sväng som Kullhammar kan åstadkomma på en scen, samtidigt som låten också svänger något kopiöst i det mer avskalade formatet
i inspelningen från Plays loud sessions take 1.
Bebopalulia är en annan favorit som återkommer i ett antal versioner, alla med sina förtjänster.
Jonas Kullhammar quartets låtar är på många sätt musik som är retro, med tydliga soulinfluenser, funk, Sonny Rollins och Coltrane, utan att för den skull bli nostalgisk. Men Kullhammar håller fast vid en kärnpunkt i jazzen - att den från början var dansmusik och mycket av det han gör skulle funka på vilken klubb som helst. Det svänget utgör sedan grunden för Kullhammars ofta djärva och uttrycksfulla soloutflykter, som även de präglas av sväng och känsla för melodin. Och glädje i musiken.
Och trots att jag lyssnat igenom alla skivor i boxen är jag långt ifrån klar med The half naked truth. Det finns mycket att återvända till och lyssna mer på, för det är faktiskt en strålande samling inspelningar som Kullhammar grävt upp ur arkivet.
Man kan till och med förlåta en och annan förstörd middag.
Så jobbar vi med nyheter