Utsikten från köksbordet erbjuder antingen älven eller landsvägen. Jag har landsvägen. I stället för att upprört kommentera utsikten borde jag använda landsvägen för ett konstnärligt verk, ett så kallat samtida, contemporary, ur ett för Norrbotten svårfrånkomligt perspektiv, det postkoloniala.
Vissa konstnärer har marsipantårtor andra hundar som specialitet. Jag har timmerbilar.
I mitt kommande gestaltningsprojekt är timmerbilen i focus. Jag planerar att räkna timmerbilar och föra statistik, timme för timme, dag för dag... Verkets titel: "TimberLorry Calculation Porject".
Med timmerbilarnas hjälp kommer jag att kunna räkna ut hur många kubikmeter skog som varje timme färdas förbi köksfönstret dag ut och dag in varje år i full gas. Tar jag sedan varje fura för sig och lägger sågytorna mot varandra blir det med sannolikhet en lång pipeline virat runt jordklotet. Jag har en gammal jordglob med belysning som fått sig en spricka, den kan tjänstgöra som förklarande modell.
Skapandets tankekedjor skenar genast iväg.
Kanske någon tolkar timmerstockarna som ett hopknåpat konsthantverkshalsband som jorden hängt på sig på väg till nattlig baluns i universum. Tolkningen av ett verk är som bekant helt fritt och högst personligt.
Jag kan också med hjälp av timmerbilarnas antal och frekvens avgöra arean på de kalavverkade områdena utan att måsta snubbla runt och mäta eländet på plats. Genom att sammanfoga de skitbruna hyggesytorna som träden härstammar från får jag ett kamouflagesjok värt namnet. Ett gigantiskt, att till exempel drapera riksdagshuset med, symboliserande den tunga sorgmantel skogsskövlingen innebär för Sverige. Detta som en till verket tillhörande performance där Reinfeldt, Borg och de övriga folkvalda, skogsbolag och andra som styr över svenskt skogsbruk kan kura under. Kanske hela Mälardalen, vad vet jag. Har som sagt inte räknat ut exakta storleken ännu, men stort blir det. Titeln på performanceverket måste bli något med bakval. Finns det ordet månne på engelska.
Mängden bortkapade tullar och kvistar skördarna lämnat efter sig kan jag trycka ner tätt tätt intill varandra någonstans i lämplig jordmån, öken antar jag. Eventuellt Sahara.
För att konkretisera omfattningen av det i köksfönstret dagligen förbipasserade borde jag inleda ett tvärvetenskapligt samarbetsprojekt med forskarna på Esrange. Konstnären och forskarens arbetssätt påminner om varandra. Vi utforskar och fördjupar oss, brottas med hypoteser och gestaltar våra resultat mer eller mindre lättfattligt på olika sätt. Forskarna på Esrange har tillgång till rymden, satellitbilder kan om något åskådliggöra utbredningar och sträckningar.
Människan har behov av bilder för att förstå komplicerade sammanhang och verket får ytterligare ett perspektiv om det också kan betraktas från rymden. Delar av projektfinansieringen skulle gå att täcka med försäljning av numrerade färgutskrifter av satellitbilderna. Naturligtvis kommer projektet i sin helhet att redovisas i dagboksförda frekvensdiagram och på annat statistiskt sätt i någon konsthall.
Jag kommer också att beräkna hur många A4 ark, blekta, som fladdrar i vinddraget efter lastbilarna, klistra samman dem till större A3 och så vidare till ordinär lakanstorlek. Minns att jag lärt mig att om någon viftar med vitt skynke betyder det: Nödsituation! Kom och hjälp!
"TimberLorry Calculation Porject" är än så länge på skisstadiet. Med den vädjan om akuta hjälpinsatser verkets huvudrollsinnehavare skogen skickar ut, borde få alla att agera oavsett profession. Men vilken uttrycksform lämpar sig bäst.
Skapandets våndor slår klorna i mig: kommer jag att ro i land det hela, är jag rätt person att gestalta ämnet, hur skall jag hinna innan det är för sent, var och vem vill visa verket, vad ska jag leva av under tiden, barkbröd kanske...
Men någonting måste göras. För som jag ser det, dagligen, genom köksfönstret, är skogen i allvarlig nödsituation.