I skogsbrynet vid stranden står en skylt. Den berättar om Sanningslandet som en trakt rik på fornfynd. Upptagen med sedvanliga strandaktiviteter har jag dock aldrig ägnat detta någon vidare eftertanke, men bättre sent än aldrig.
Under en praktikvecka på biblioteket i Gällivare, där byte av klassifikationssystem är i full gång, fick jag uppgiften att märka om Norrbottenshyllan. Det var då jag fann två av böckerna mer bekanta än de andra. "Från stenhacka till järntacka" och "Från fiskestrider till avfolkningstider". Olof Hederyds Överkalixböcker har alltid funnits därhemma, och jag har aldrig ens rört dem.
Jag börjar bläddra i den första och när gåshuden redan i inledningen ger sig tillkänna förstår jag att jag tidigare förbisett något väsentligt; ”Ännu medan havet svallade 150 meter högt över nuvarande Kalix kommuns kusttrakter, fångade stenåldersfolket längs Lansjärvs och Orasjärvs stränder både säl, fisk och fågel…”
Att gå tillbaka några decennier för att definiera bygdens storhetstid räcker alltså inte. Nej, det handlar om att backa tusentals år. Till stenåldern. När inlandsisen smält bort var det vi som hade kusten. Tänka sig vilka möjligheter.
Jag ber mamma leta fram böckerna. Uppenbarligen har de hårdlästs av min far. Stenåldersbokens hela rygg är täckt av bruntejp, hans typiska sätt att laga allehanda ting, men säkert har Olof Hederyd oräkneliga gånger fått honom att känna stolthet över en gammal, gammal bygd. Precis som jag nu.
Nästa mål är forntidsstigen vid Missisberget. Fastän informationstavlorna sattes upp redan på 90-talet är det bara andra gången jag är här. Kokgropar och brända stenar kan ses med blotta ögat och försänkningen i marken sägs ha varit en hydda med strandtomt och solläge.
Det var landhöjningen som sedan ställde till det. Ungefär 3600 f. Kr skars Lansjärv av från havet och kvar blev en insjö. Området skulle därefter aldrig bli lika attraktivt igen. Faktum är att folk dras till vatten, ju mer desto bättre.
Sanningslandet döljer många hemligheter. I röd sand och på bergssluttningar. Vi som upplevt solnedgången vid sjön en julikväll vet att det omöjligt kan finnas många vackrare vyer i världen, men vad stenåldersfolket såg när de blickade ut över sitt hav kan vi bara fantisera om. Likaså lär vi få fundera över vad som gömmer sig i jordlagren.
Eller som Olof Hederyd skriver ”det mesta av Överkalixbygdens forntid är fortfarande oupptäckt och lär så förbli, så länge några målmedvetna försök inte göres för att gräva fram den.”