I slutet av februari reste jag ut ur Ryssland. Vinter-OS hade lyckligen genomförts, oljepriserna stabila, Ukrainakrisen anades ännu bara som en svag ilning i en oxeltand. Sammantaget: ett land i ganska god psykisk och fysisk balans.
Nu kommer jag tillbaka till ett land i krigshysteri. Den är uppblandad med en ofantlig kvantitet självmedlidande, den bit av den ryska själen som är lika fundamental som viljan att i krig kasta sig under stridsvagnar.
– Titta, nu skjuter de ukrainska fasciststyrkorna sönder en skola i Donjetsk! Stackars vi ryssar! Och det satans Amerika ligger naturligtvis bakom!
Omkring 800 000 etniska ryssar sägs ha flytt undan striderna i Donbass. Flera av dem till Moskva. De är mina släktingar och gamla bekanta. Jag känner dem sedan den senaste ryska revolutionen, augusti 1991. De är jovialiska, humoristiska, ytterst generösa människor. Normalt sett.
Inte nu längre.
Nu hatar de.
Som svensk och representant för Västerlandet ligger jag risigt till. De säger det inte rent ut, men anar att jag deltar i en konspiration mot ryssarna i sold hos Obama.
När jag kommer hem med tre ostburgare plus pommes frites från McDonalds vid Smoljenskijtorget där jag precis ansökt om ny journalistackreditering, tittar de misstänksamt mot den färgglada pappersasken med godbitarna och vill alls inte smaka. Bara efter ett envist trugande, ger de med sig och äter med god aptit, sedan jag förklarat att det är ryskt kött i hamburgarna, av hederliga, etniskt rena ryska kossor.
Jag bor med Ira och Boris som flytt ut ur Lugansk, eller 'Lu-ch-ansk' som de uttalar staden med sin sydryska dialekt. Gorbatjov var också från Syd, talade lantligt och betraktades som en pajas av Moskvas kulturelit, trots att han befriade den från Stalintidens bojor.
Ira, som är gammal lärare, har kontakt via skype varje dag med sin syster Olga i rebellernas Lugansk. Olga är läkare, men sedan decennier sängbunden i muskelsjukdomen MS. Hon kan lyssna till artillerielden utanför sovrumsfönstret.
Ibland har hon vatten. Elektricitet ibland. Hennes ex-make kommer varje dag och ser till henne med mat och mediciner, men i krigszonen är allt bristvaror. Den största bristvaran av allt är sanningen.
Ira och Boris som flytt till Moskva tar in allt som de ryska TV-kanalerna förmedlar. Propaganda och halvsanningar. Putin har vunnit deras hjärta. En kraftkarl.
Jag känner dem sedan länge. Först hade de Kravtjuk som ukrainsk ledare. Honom gillade de inte. Sedan fick de Klutjma. Honom gillade de inte heller. Sedan fick de hon med allmogeflätorna, Julia Timosjenko. Hon var skitsnygg och henne gillade de inte heller. Men sämst gillar de den senaste, president Porozjenko.
– Fasciststyrd, menar de.
När jag invänder att fascister och högerextremister bara fick någon procent i senaste valet i Ukraina, ser Ira och Boris barskt på mig.
– Skitprat! Amerikapropaganda!
Fast de lyser upp när jag säger att i morgon ska jag till McDonalds igen.