Maria och Åke Henriksson har rest från Luleå för att delta i vernissagen i Haparanda stadsbiblioteks konsthall, där de möter upp Marias föräldrar Monika och Bengt Pohjanen som bor i Haparanda.
Maria går runt och ser sig om i lokalen.
– Man ser vissa färger mer när tavlorna hänger uppe så här. Nyanserna. Den ensamma personen som går där gör ju sig jättefint på väggen. Och det här paret är så vackert, säger hon.
Hon stannar vid en av de större målningarna.
– Den här tavlan är väl egentligen min favorit. Man vill veta vart gången som finns på bilden leder, säger hon.
Åke, till vardags verktygsmakare på Gestamp Hardtech, tar ett vattenpass och kontrollerar noggrant att tavlorna hänger på millimetern rakt. Nöjd betraktar han resultatet av två års arbete.
– Allt har fallit på plats. Från det att vi hittade de första bilderna och tanken på att göra en minnesutställning väcktes fram till i dag när det är vernissage.
Att ställa ut Jonatans tavlor rör om känslomässigt, men samtidigt är det roligt.
– Vi vet att han ville ha en utställning och det känns bra att kunna göra det här för honom, säger Maria.
Monika Pohjanen, som själv är konstnär, gillar de tre tavlorna som har temat ”Acidic rain”.
– Det handlar om smutsigt regn och miljöförstöring, något som har berört honom djupt. Man känner rädslan bakom, säger hon.
De beskriver alla fyra Jonatan som en känslig ung man.
– Han var väldigt ömsint och snäll, säger Bengt Pohjanen.
I sina dagböcker har Bengt bevarat minnen om Jonatan som ofta kom och bodde hos mormor och morfar när han var barn. Han berättar om ett tillfälle då Jonatan kom med en myra till honom och sa: ”Morfar, benet är av, kan du hjälpa myran?”
På gymnasiet gick Jonatan hotell- och restaurangprogrammet, men passade inte särskilt bra där.
– Han gillade ju att lägga upp maten fint som ett konstverk på tallriken, men han var alldeles för långsam och noggrann, säger Åke och ler.
När han sökte in på konstlinjen vid Sunderby folkhögskola i 20-årsåldern var det på ett sätt en överraskning för familjen – ändå kändes det helt rätt.
– Hela vår familj är konstnärlig, så det är inte konstigt att det bröt fram hos Jonatan också. I sin personlighet var han verkligen en konstnär ut i fingerspetsarna, säger Bengt.
Men att vara en konstnärssjäl har sitt pris, konstaterar han i nästa mening.
– Du måste vara en speciell människa, du måste ha känslor och du måste – höll jag på att säga – sova dåligt.
Jonatan älskade konstskolan och utvecklades snabbt, blev säker på teknik, färger och form.
– Han var där och målade nästan dygnet runt, berättar Åke.
Efter konstlinjen började han studera sociologi vid Luleå tekniska universitet. I samma veva flyttade han till ett studentrum på Porsögården och staffliet tog han med sig.
I egna sina anteckningar om planerna på en utställning skriver Jonatan: ”Det här med sociologi verkar inte fungera så bra med min konstnärsplan. Trots allt lägger jag det på hyllan och ska satsa på att uppfylla min dröm.”
Men någonting kom emellan.
För snart tre år sedan var Åke och Maria på en charterresa. När de den 22 april kom hem ringde Maria direkt till Jonatan och de andra barnen för att berätta att de hade landat på Kallax.
Från Jonatan fick hon inget svar. Hon tänkte att han kanske hade slut på batteri i mobilen och att han säkert skulle ringa upp nästa dag.
Men inte heller nästa dag hörde de något av honom. Då åkte de till hans studentrum på Porsön och knackade på, men ingen öppnade. De blev oroliga och bad hyresvärden låsa upp åt dem. Det tog tid eftersom det krävde polisens tillstånd och när de äntligen kom in i lägenheten var den tom.
De två efterföljande veckorna minns de som i ett töcken. De sov knappt och åt nästan ingenting. Dygnets alla ljusa timmar var de ute och letade efter Jonatan.
Den 28 april skrev Maria en statusuppdatering på sin Facebook:
”Vi har hamnat i en mardröm. Vår son Jonatan 23 år är spårlöst försvunnen. Ingen har hört eller sett honom på en vecka. Är anmäld försvunnen hos polisen men de gör ingenting än så länge. De säger att det är vanligt att personer försvinner och sedan kommer tillbaka. Men det här är inte alls likt Jonatan som alltid kunnat bli nådd. Vi har letat hela helgen men inte ett spår. Är i chock och försöker hantera ångesten och hoppas på ett mirakel. Försöker tänka positiva tankar. Var är du min älskade son?”
Polisens arbete gick trögt till en början, men till slut var det en enskild polisman som ställde upp helhjärtat för dem och honom kunde de ringa dygnet runt. Därtill hörde Missing People av sig och lovade hjälpa till – i det som kom att bli organisationens första sökuppdrag i Norrbotten.
Närmare 400 personer kom till samlingsplatsen vid universitetet den 5 maj.
– Vi hade kanske trott att det skulle komma några stycken, men det var en helt fantastisk uppslutning, säger Maria.
En hundförare från F21 fanns med bland de sökande. Hunden fick lukta på Jonatans sängkläder och kunde därefter följa spåren från lägenheten. På 20 minuter hade hunden hittat Jonatan i skogen, alldeles i närheten av hemmet.
Åke, Maria, Bengt och Monika fanns alla på plats vid eftersöket, men det var Åke som fick identifiera kroppen. På årsdagen varje år brukar han gå tillbaka till platsen och tända ett ljus.
Mitt i den outsägliga sorgen var det en lättnad att kroppen hittades och än i dag är de tacksamma för Missing Peoples insats.
– Men på samma gång kändes det så onödigt att han dog. Totalt onödigt, säger Åke.
Jonatan rökte inte, snusade inte och drack knappt någon alkohol. Däremot hade han sömnstörningar, vilket troligen var skälet till att han drack osunt stora mängder energidryck. På slutet hade han även fått sömn-tabletter utskrivna för sina sömnproblem.
– Vi hade inte förstått hur allvarligt det var, konstaterar Maria.
Skälet till att Jonatan gick ut i skogen och dog – troligtvis i sömnen – vet de inte och kommer aldrig få veta. Men de är övertygade om att sömnproblemen i kombination med energidryckerna var avgörande.
– Jag ser på det som en olyckshändelse. Jag har själv haft sömnproblem under en tid då jag jobbade fem-skift. Då vet man inte alltid vad man gör och det kan hända konstiga saker, säger Åke.
På kvällen gjorde Maria en ny Facebook-uppdatering: ”Vår älskade son är funnen. Han låg och sov på en liten kulle i skogen. Det här är början på en lång och svår tid. Vet ej hur vi ska klara det här, att leva utan Jonatan känns omöjligt. Men det är ändå en lättnad att han återfunnits. Är så berörd av att så många människor kom och letade. Tack för stödet i dag.”
Stödet och uppslutningen från familj, vänner, arbetskamrater och chefer har fortsatt alltsedan den dagen och hjälpt dem igenom krisen.
– Jag tror aldrig att vi kommer över Jonatans död, men man vänjer sig vid att leva med sorgen, säger Åke.
Direkt efter jordfästningen skulle Åke och Maria flytta, något som var bestämt sedan långt tidigare.
– Det var jobbigt, för vi blev tvungna att röra i Jonatans alla saker, kläder och målningar. Men samtidigt var det bra, det blev som en del av sorgeprocessen, säger Maria.
När de packade upp hans kartonger upptäckte de alla ihoprullade dukar med hans målningar på. När lägenheten var tömd bredde de förundrat ut alla målningarna på golvet. Många av dem hade de aldrig sett tidigare och det var en mäktig upplevelse.
– Tänk att han hade lämnat så mycket efter sig, säger Åke.
– Det var som en klassisk legend om en ung konstnär som verkar i det fördolda, exploderar och sedan försvinner, säger Bengt.
Att de skulle uppfylla Jonatans önskan och ställa ut tavlorna kändes genast självklart. Men det har tagit tid att bli redo. Både mentalt och rent praktiskt.
Åke började leta information på internet om hur man ramar in tavlor. Han fick också hjälp av en pensionerad tavelinramare i det nya bostadsområdet.
– Jag är ju amatör och det har tagit mig ett och ett halvt år. Men för mig har det varit som en rehabilitering, berättar han.
I dag när Jonatans dröm äntligen har gått i uppfyllelse känner de att han finns med dem och är glad över det han ser. För, som en vän till Maria sa, ”Han kan ju inte missa sin första utställning.”
– Så jag skulle vilja att det blev ett positivt reportage. Det har varit så mycket sorg och elände ändå, att man på något vis vill lyfta fram hur mycket fint han har gjort, säger Maria.
Utställningen hänger i Haparanda stadsbibliotek fram till den 11 mars.