Tidvis mördande bra
CULT OF LUNATrästocksfestivalenNV-scenen, fredag kl. 00.30
Cult of Lunas senaste skiva Eternal Kingdom, som släpptes i juni, är i mångt och mycket en fortsättning på Undertow. Lika mörk, lika vredesmättad - och fylld av snygga slingor och riff som är färgade av Tools karakteristika. Live på Trästockfestivalens största scen var detta en mäktig upplevelse.
De tre gitarristerna, dubbelvikta över sina instrument, slungar ut en massiv gitarrvägg av stål under Leave me Here. Klas Rydberg hardcore-vrålar i sedvanlig snart-vänds-lungorna-ut-och-in-stil. Det är så våldsamt att de båda trummisarna lika gärna hade kunnat banka direkt på min bröstkorg.
I eposet "Finland" visar Umeåbandet en effektfull diversitet. Vackra postrockgitarrer vävs sakta samman. Scenljuset flimrar epilepsiframkallande i takt med analogsynthens staccato. Och sedan det obligatoriska crescendot med en densitet högre än bly, för att slutligen gå ned till det postrockigt finstämda igen.
Också Ghost Trail är eposliknande. Gitarr-mot-bas-disharmonin likt den som Tool nyttjade så fantastiskt, är tidvis mördande bra. Det enda jag egentligen har att anmärka på är hardcore-sången. De lugna postrocklementen som Cult of Luna använder mycket av nuförtiden, kräver en mer passande röst. Det vill säga en mindre testosteronstinn dito. Enligt mig skulle det vara pricken över i:t i bandets oupphörliga progressiva utveckling.
Så jobbar vi med nyheter