När en författare blir berömd sent i livet får förlag instinktivt lust att försöka göra pengar också på personens tidigare obemärkta verk.
Inte alltid får man som läsare sina förväntningar infriade, men oftast är det ändå intressant att ta del av det som med åren utvecklats till prisad storhet.
Så är det med Alice Munro.
”Kvinnors liv” är hennes enda roman. Den kom ut redan 1971 och antyder att hennes stil och vilja tidigt var inriktad mot det som 2013 gav henne Nobelpriset som ”den samtida novellkonstens mästare”.
Kapitlen liknar på många sätt fristående noveller, trots kronologin och den sammanhängande berättelse som den unga Del Jordan förmedlar från sin uppväxt på landsbygden i kanadensiska Ontario under 1940-talet. Munro växte upp i samma tid och trakt, så det är svårt att inte se stoffet som självbiografiskt.
Det är en skildring av en ung människa som minutiöst studerar och förmedlar sina intryck av miljöer och människor, den förmåga Munro genom åren utvecklat till mästerskap.
Främst handlar det om kvinnorna som Del Jordan har omkring sig. Hennes egensinniga fastrar, mamman som skilt sig från rävuppfödaren och åker runt och säljer uppslagsverk, deras storvuxna inackordering med sin tunna röst, samt Dels vän Naomi, som tidigt (för)faller in i det konservativa könsmönstret och blir tråkig och ensidigt inriktad på att gifta sig.
Först i de avslutande kapitlen dominerar Dels egna upplevelser, inte minst i sällskap med unga män. På ett väckelsemöte har hon träffat den primitive baptisten Garnet, som får ta hennes oskuld, men inte får henna att låta döpa sig. Hon inser, bokstavligt, att hon är ute på djupt vatten och väljer därför en annan väg.
I en bygd och tid präglad av gudstro förblir hon ateist och självständig.
Det tilltalar hennes mamma, som hyser gott hopp om sin begåvade dotter. Mamma ser en ny tid gry, då kvinnors liv håller på att förändras – men det hänger på dem själva. Hon hoppas att Del ska använda sitt huvud och inte låta sig distraheras av män. Hon talar om självrespekt.
Överhuvudtaget talar hon mycket. Del råkar vid ett tillfälle få höra hennes samtal med en annan kvinna och tänker på det ”som en flod som aldrig torkade ut.”
Flödande är också berättandet i boken, ofta mästerligt och njutbart – även om det på det här tidiga stadiet inte har samma elegans och precision som i Munros senare författarskap.
Del säger sig ha ”ett abnormt gott minne” och en kylig aptit på detaljer. Som en konsekvens av det blir miljöbeskrivningarna ibland nästan tradiga av de överambitiösa uppräkningarna av just detaljer, småsaker, utseenden, material, färger, nyanser, dofter, placeringar, vyer, relationer, tankar, associationer – ja, typ så.
Likaså känns det omotiverat med de parenteser som förekommer i såväl berättande som repliker (eftersom innehållet i dem kunnat ingå på ett naturligt sätt i den löpande texten).