Kari Stehaug är en av fyra utställare när Konsthallen i dag öppnar en utställningsperiod som sträcker sig fram till mitten av januari. Hon är 52 år och bosatt i Oslo och arbetar med textila installationer. Det innebär att hon klär ett rum, från väggar till golv.
– Jag samlar textilier som är använda, slängda. Det är många små delar som anknyter till kroppen. Textilierna får rinna ner från väggen och ut på golvet.
Hon löser upp stickningar och virkningar, repar upp tröjor och garnet får rinna ut, blanda sig med annat garn och trådar och kanske bilda nya mönster, medan kragen och ärmarna hänger prydligt i galgen högt upp på väggen.
Sedan finns också något annat på en vägg, ett antal små tavlor med bilder av stickningar och virkningar.
– Det är bilder av ofullbordade, ett arkiv för det ofulländade, det som alla har hemma i skåp och byrålådor. Vi vill inte visa det som blev fel, men i dessa ofullbordade textiler finns mycket historia om livet och varför det blev fel.
Inför dagens vernissage önskar hon bidrag från publiken av ofullbordade stickningar, virkningar och andra textila skapelser.
– Det är en hyllning till det som blev fel. Jag hoppas på bidrag också här i Luleå.
Hanna Kanto, 33-åringen från Torneå, har vi tidigare skrivit om som målare, men när hon nu ställer ut är det också med andra konstnärliga uttrycksformer. Där finns en triptyk, inledd med en trasig bilruta, vidare en styv renhud och som avslutning ett täcke. Alla tre har samma former och får under det engelska namnet Cover.
– Jag gjorde triptyken 2010 men har bara ställt ut den i Finland. Det är roligt att nu visa den igen, säger hon.
Men där finns också målningarna med den typiska Kantonska melankolin. Det finsklappländska landskapet i dova färger, men så med något lysande, kontrasterande inslag.
– Jag älskar kontraster och vill gärna blanda det realistiska med det abstrakta.
I utställningen finns exemplen på det. En stor duk med pastellartad grundton. På den kvistar, kanske en buske och på grenarna hänger lysande, kritvita lysrör.
– Jag har sprejat lysrören så de lyser mera. Numera använder jag mera pastellfärger i bakgrunden.
Hanna Kanta är svag för vita lysrör. De återkommer på en målning från isfiske i nordligaste Finland, ligger där omotiverat på isen.
– Jag älskar att sätta dit något konstigt och som inte hör ihop.
Det har hänt mycket för Hanna Kanto sedan NSD mötte hennes första gången på Supermarket 2013, Stockholm Independent Art Fair i Kulturhuset i Stockholm.
– Förra sommaren ställde jag ut i en månad hos Finlands kulturinstitut i New York. Nu har jag samtidigt en separatutställning i Helsingfors som jag förberett i ett och ett halvt år. Det är min hittills största utställning.
Det är Korjaamo galleri som ställer ut hennes målningar och bjuder på stort utrymme.
– Det är bara målningar och jättestora målningar, en del på 2,5 meter. Jag fick tillgång till en ateljé med fyra meter höga väggar och då ville jag passa på.
Annika von Hausswolff är fotografen som denna gång valt att ställa ut andras bilder, men som hon själv satt sin prägel på.
– Bilderna kommer från gamla tidningsarkiv i USA. De speglar lekplatsen som en kontrollplats. Utifrån bilderna kan man spinna vidare på hur kontrollerade vi är idag, hur vi nu oreflekterat delar med oss av våra privatliv i sociala medier.
Där finns några häpnadsväckande exempel. En staketinhägnad ledplats och där finns ett barn, i en bur. En annan bild visar friare barn på en lekställning, men ovanför ett hotfullt bombflygplan.
– Det absurda är hur vi bygger säkra lekplatser men samtidigt också bygger bombplan, säger hon om bilden.
Mia E. Göransson, 53 år, arbetar i porslin och har följdriktigt sin ateljé i gamla porslinsfabriken i Gustavsberg, utanför Stockholm. Då är det också benporslin som gäller.
– Jag försöker gå över gränserna för porslinet. När jag kom till Gustavsberg och fabriken just lagts ner såg allt spill som fanns kvar. Vita fina skärvor utan glasyr och föremål som slagit sig vid bränningen. Jag började jobba med det, det fick vara opraktiskt utan glasyr, fick slå sig i bränningen och så färgade jag in porslinet med syntetiska färger.
Nu är det mycket natur i Mia E. Göranssons porslinsfigurer.
– Jag jobbar mycket med naturavgjutningar som blir alltmera abstrakta. Har också tagit in orosmoln som ligger och skaver. Jag präglas av det när jag går i naturen, om vad som händer med den och miljön.
Abstraktionen står dock oftast på den Gustavsbergska grunden att det ska handla om bruksföremål.
– Jag utgår från behållaren med lock, säger hon.