Några gjorde hålen heter en novellsamling av Maria Hamberg vars titel blivit en favorit hos mig. Den handlar om kvinnor i förvärvsarbete som utför några av de miljontals jobb som görs i det tysta och vilka håller igång samhällen och länder men aldrig får Carola- eller Zlatan-rubriker.
Nämnda Hamberg finns också med i Föreningen Arbetarskrivares åttonde antologi Landet som sprängdes, där 35 "moderna arbetarförfattare" utifrån ett spektrum av erfarenheter och berättarlust skildrar ett Sverige i kontrast till hur det en gång var. Eller i alla fall utgav sig för att vara.
Arbete, arbetsliv, arbetsmiljö, arbetsgemenskap, kamp för lön och anständiga arbetsvillkor. Hur kul är det att läsa om på en skala? Jovars, rätt kul faktiskt. Och intressant. Och angeläget, för alla (nästan).
Som själv hemmahörande i fabriksarbetarmiljö är det berättelser från andra arbetsområden i samhället som lockar mig mest. Exempelvis kallskänkan och poeten Jenny Wrangborgs initierade och samtidigt syrligt majestätiska rader där "ett glänsande öga berättade om en större gemenskap" som hon skriver i dikten Min bergsjö.
Arbetarförfattare är en spretig genrebeskrivning med svenska rötter i fabriks- och lantarbetarmiljö och där "mervärde" sades beskriva vad riktigt arbete är. Hundra, eller i alla fall många, år senare känns begreppet betydligt luddigare. Arbete utförs överallt i samhället och dagens stora proletärmassa finns kanske främst inom vård- och omsorgssektorerna i vid mening.
Novellen Hallå, hallå! av Pelle Olsson skildrar "sjuksyrran" Görans vardag där stress och underbemanning bara är förnamnet och där mänsklig värdighet eroderats av jakten på kostnader. Utifrån den närvarande känslan i texten verkar Olsson väl känna till miljön han skriver om.
Erodera är ett återkommande ord och en röd tråd i Landet som sprängdes. "Sverige exploderar. Arbetslöshet är inte kall statistik - det handlar om människor. Unga och invandrare får inte plats, äldre slås ut. Många skräms till tystnad. Rädslan tilltar, men under ytan jäser upproret" står det i baksidestexten. Mycket kan jag hålla med om, men jäser verkligen upproret? Nja, kanske i bastun och vid fikabordet. Och i många fickor knyts det säkert nävar då och då.
Jag tycker varken antologin präglas av uppror eller nu-jävlar-får-det-vara-nog-anda värd namnet. Landet som sprängdes skildrar hur det är och försöker beskriva vägen dit - men den rör sig sällan bortom nuet. Det gäller inte minst titelnovellen av Torgny Karnstedt.
Robert Nybergs underfundigt satiriska teckningar är det bara tacka för och ta emot med ett leende.
Detsamma gäller Eva Hansons prosadikt Älskade måndag som handlar om längtan att få vara i ett sammanhang. Aktuell inte minst i en tid av oro och stor arbetslöshet. "Tänk att få ingå i ett morgonmöte?" är första raden i dikten som slutar: "Jag behöver inget stort rum / mitt inre är oändligt / Bara någon gläntar på min dörr / och säger att jag behövs / Då kommer jag / utan att ens hunnit knäppa kappan".