Teckningskonst utan måsten
Som konstnär har han gjort sig känd som en av pionjärerna inom performance, som tecknare och målare. Och när han hänger sina verk på Konsthallen i Luleå ritar han på tavlorna och sjunger Jussi Björling. Nej, när Bill Olson håller pressträff blir det inte enligt standardmallen.
Foto: Kurt Engström
Han är inte särskilt varsam. Pappret hoppar motsträvigt över golvet med ryckiga rullningar innan det slutgiltigt besegras av tyngdkraften, rätar ut sig och avslöjar en dramatisk kritteckning. Plötsligt tar Olson dessutom långa kliv över pappret för att komma till andra sidan galleriet och efterlämnar gråa sulavtryck mitt på en ballerina i låst armpose och rakt över nosen på en hund i profil.
Men det verkar inte bekymra honom. För hans konst är i ögonblicket - lika mycket i skapelseprocessen så som i ett färdigt verk.
- Teckning har något som de andra konstarterna inte har. Det är något med linjerna. De bär så mycket information om i vilken sinnestämning tecknaren befinner sig i, säger Bill Olson.
- Själv är jag teckningsnarkoman. Jag tror att när jag har tecknat tillräckligt länge kommer jag att måsta åka in på torken. Jag är verkligen en som blöder - faktum är att det liksom brinner i huvudet på mig.
Bill Olson fortsätter rulla ut sina verk och avslöjar fler och fler motiv. Dansarna, kropparna och hundarna är motiv som återkommer. Ibland börjar det med en blick på ett fotografi och någon detalj som fångat hans intresse.
- Det blir en kort reflektion, en sorts atmosfär som lägger sig över verket. Sedan lägger jag det åt sidan och plötsligt föds något.
Själv säger han att han jobbar fort, lite som en abstrakt dirigent mån om att vara lika snabb i handen som i tanken. Kritstrecken dras med båda händerna till synes slumpartat över pappret tills han är nöjd. Då slutar han - kanske.
- Det finns en risk med att sedan börja lägga till och försöka "rädda" något. Då kan plötsligt luften gå ur och magin tona bort.
Plötsligt tar han upp en blå krita och stegar fram mot ett av de stora verken. Och medan jag chockat utbrister ett halvkvävt "nämen...!?" ritar han en stor kludd mitt på.
- Man måste ju få ha lite roligt också, säger han och skrattar.
I dag gör han en livemålning i Kulturens hus. Kanske blir det lite performance också - det vet man aldrig med Bill Olson. Men han säger att han inte styrs av att infria några förväntningar.
- Jag är nog lite som en kanadensisk vraklax, slänger mig hit och dit och går det åt helvete så gör det det. Det kan bara jag avgöra. Jag har aldrig haft behovet av att vara i tiden eller i tryggheten. Jag har alltid gått min egen väg och struntat i vad andra tycker. Det finns alltför många konstnärer som förlitar sig på det trygga och invanda. Teckning för mig handlar om att få ut det man tänker på just i ögonblicket.
Bill Olsons fysiska arbete med teckningarna lämpar sig alldeles utmärkt att titta på. Själv gillar han också att vara offentlig, tror jag. Han har spelat en del teater på 90-talet och gör en utmärkt imitation av Per Oscarsson när han börjar tala om skådespelandets mimik.
Men sedan plockar han fram sin "perfomancestol" - en smäcker liten skomakarstol med vacker patina från 20-talet som använts i flera av hans performaceföreställningar.
Redan 1982 - långt innan begreppet performance accepterats inom folkhemmet - startade han tillsammans med sina kollegor Roland Spolander och Lars Ahlström gruppen Decay Pitch. De turnerade Europa över med denna nya konstart och inspirerade och chockerade med enkla medel.
- Jag minns en gång när en av våra kortfilmer sändes mitt emellan Tom Sellecks Magnum och Aktuellt i tv. Folk ringde in som galningar till tv-stationen och undrade vad i h-vete det hade sett för något. En recensent tyckte att Lars gjorde en utmärkt imitation av en mänsklig kåldolme. Han låg och rullade in sig i en presenning från Jonsered minns jag.
- Vår performancekonst var lite som dans med oerhört tillbakahållen koreografi.
Bill Olson lägger sig plötsligt ner och börjar rulla över sina verk i en långsam tango. Fotograf Kurt Engströms kamera smattrar febrilt medan jag förgäves kämpar med att jämka ner kanterna på arket för att skona det från att rivas sönder.
Men Bill Olson reflekterar inte över omvärlden just nu. Han lever sig in i konsten och i den levande målning han just håller på att skapa.
Så jobbar vi med nyheter