Starten med teatern kom för Christine Hemdal i Skövde där hon växte upp för 37 år sedan. Det som börjat med dans, övergick i musik för att i tonåren sedan hamna i teaterfacket. Men hon kom att utbilda sig till musiklärare med dans, rytmik och rörelse som inriktning och blev färdig 2007.
– Då fick jag jobb på en kulturskola i Göteborg. Att arbeta med unga och deras uttryck har alltid varit en drivkraft för mig. Barn är så ostädade i sitt sätt att tänka. De fjäskar inte, är sig själva och har förmåga förstå att en annan värld är möjlig. Det är underbart.
Sedan dess har både Christines liv och de kreativa ämnenas tillstånd i skolan förändrats en hel del.
– Barn kunde fråga mig när jag kom till en klass ”Varför är du musiklärare, är det för att du inte vann Idol?”. Det är tecken på att det i dag, till skillnad från när jag gick i skolan blivit något snett med musikämnet. Musik är ju inte bara en individuell karriärväg. Kulturämnena ska genom sin natur ge en erfarenhet av att ”jag är unik i min röst och min kropp och mina tankar kan möta andras så att vi kan uttrycka något tillsammans”. Då får den individer att växa. I stället har det blivit så att skolan, om den har lite konstnärlig verksamhet, är en plats där det handlar om att utföra mätbara saker, att jag har, eller är, rätt eller fel, och det blir inte bra. Jag tror man skulle kunna ha en starkare tillit till sig själv, och en större förståelse för andra människors sätt att vara om man hade fler kreativa inslag. Då kan en tryggt testa olika roller och uttryck, att ”misslyckas” eller lyckas gäller inte där. I slutändan blir det en demokratisk tanke och övning. ”Jag står för det här och du för det här, det är okej”.
Du lämnade ju skolans värld, varför det?
– En del handlar nog om min rastlöshet, att jag gärna vill upptäcka nya saker. Men när vi flyttade upp hit till Luleå, min sambo är från Jokkmokk, fick jag inget fast musik- eller danslärarjobb så jag frilansade först åt Dans i Nord och senare med kulturprojekt i allt från Harads, Kangos, Jokkmokk till Gällivare. Men 2012 började jag som sjukhusclown hos Lule stassteater och kom sedan att först bli verksamhetsutvecklare och sen konstärlig producent där fram till i år.
Arbetet som sjukhusclown, hur skulle du beskriva det?
– Man möter ett barn och en hel familj som oftast är i kris. Så det blir speciella känslor i omlopp. Allt handlar om improvisation och att man i roll får göra något väldigt tydligt och starkt. Man är helt slut efteråt av de starka mötena.
Men, nu väntar nya utmaningar för Hemdal. Hon är ny verksamhetsledare på Ung scen norr, ett projekt som pågår fram till 2018 och sedan har som mål att bli en del av Norrbottensteaterns utbud.
– Det känns oerhört kul. Jag hoppas kunna använda min bredd inom scenkonsten och det känns som en möjlighet att komma in i en organisation som har mycket personal och ekonomiska muskler. Det känns oerhört kul. Men teatern, i vilken form den än sker, är ju den ultimata blandningen av sceniska uttryck. Det är ett väldigt direkt möte med publiken som kan präglas av såväl text, dans, musik, ja allt som ryms på en scen.
Hur hanterar du skilsmässan från Lule stass?
– Det är en process, helt klart. Jag visste att jag var lite på väg om än jag hade kontrakt ett år till. Jag tror nämligen inte man ska sitta på en och samma plats för länge. Det behövs nytt syre. Så det var tid för mig utmana mig inom något nytt.
Ung scen norr, vars mål beskrivs i faktarutan nedan, känns som en viktig plats för Hemdal.
– Det gäller att lära känna sin publik från start. Där känns Ung Scen Norr väldigt viktigt. Man ska, oavsett var man bor i länet, få ta del av professionell scenkonst och presenteras för scenens värld tidigt. För man kan inte ha stora scener och förvänta sig att det ska komma folk om man inte mött dem från början. Man bygger en relation med sin publik. Och det känns otroligt spännande att få jobba med det i det här länet. Det är ett unikt projekt som följs av många andra län. Norrbotten ligger i framkant vad gäller att jobba med kultur för unga nu och det känns häftigt.