Brännvin, yxor, knivar och svordomar är saker vi kopplar till Finland. Satu-jävla-helvetes-maa lyckas se igenom dessa schabloner. En finslipad, banbrytande pjäs producerad i Tornedalen – försvenskningens högborg med en historia av arbetsstugor, språkförbud och nästintill språkbyte. (Tangon Satumaa ”Sagolandet” är förresten en av Finlands mest populära.)
Pensionärsparet Eino och Pirjo Kauppinen sitter i sitt kök i Tornedalen och spanar över gränsen.
De bakar råglimpa och har det bra, de lyckliga finnarna. Sondottern Charlotte rusar in precis när Eino lyfter yxan för att rätta till Pirjos krokiga finger (snabbare och billigare än genom att belasta vården). Hon ska strax tillbaka till sitt postmoderna Stockholmsliv och vill på en millisekund reda ut sin dolda finska familjehistoria. Alltså: Vem är ni – vem är jag – var hör jag hemma? Berätta! Farföräldrarna hävdar sin rätt att tiga: det gagnar inget att prata – men barnbarnet har rätt att veta.
Familjealbum, dagböcker, alla ledtrådar ska fram. Och många pannor kaffe laddas, många fat med bullar plockas fram när det hettar till på vägen mot sanningen – en sträcka som mellan explosionerna tillryggaläggs under talande tystnad vid kaffebordet, Tornedalens terapisoffa i klass med bastun.
Charlottes hjälp i alla finska frågor är den gode fen ”generalmarskalk Mannerheim”, sinnebilden för det finska. Med sin trollstav lockar denne fram scener ur Pirjos och Einos olika åldrar, ger historiska fakta och förklaringar. ”Mannerheim” är en hisnande dramaturgisk paketlösning.
Genom dessa återblickar skapas en stark och insiktsfull bild av flyttrörelserna mellan Finland och Sverige, med start i krigsbarnen. Invandrarpolitikens assimilationsfas får sig en drapa i scenerna från textilindustrin och hjärntvättarkurser. Även läkaren är säker: frun ska inte göra sitt barn en otjänst genom att tala finska, i Sverige talar man svenska.
Pirjo och Eino väljer den svenska välfärden före det fattiga fosterlandet. Till priset av ett liv som andra klassens invånare. Så flyttar de uppåt landet, till Tornedalen där ”de åtminstone kan säga våra namn rätt och vi slipper vara finnjävlar”.
Det blir nu inte riktigt så. Men de har ändå räddat barnen över tröskeln. Och så kommer denna jänta med sin svengelska och anklagar dem för att inte ha gett henne ens ett helt land, ett helt språk utan att tala om två – helvetes jävlar! Mer vill jag inte berätta, ni får se med egna ögon.
Vägen från ett vinnande manus till en vinnande föreställning går via en ensemble som kan sitt.
Sådant erbjuder Tornedalsteatern, där tar inte oljan i lamporna slut. Martinkauppi regisserar ett gäng där alla har många strängar på sin lyra.
Den unga, underbara stjärnan Mirja Palo som Charlotte även dansar, sjunger och spelar kantele (!) och ser till att Charlotte kommer ”hem”.
Allan Fjällblads vuxne Eino och Gun Olofssons vuxna Pirjo lever sina roller med andlös närvaro och exakt fingertoppskänsla. Kaffedrickandets koreografi måtte de ha i benmärgen.
”Mannerheim” görs av Petri Tuominen, lagom överklassig, blaserad och med en anings pikant brytning. Annika Oja visar sin lejonklo som unga Pirjo. Samspelet med unge Eino, väl instuderad av Marcus Suikki, verkar som taget ur verkligheten. Einomammorna, små men svåra roller, spelas övertygande av Agneta Rantatalo och Linnea Huhta. Och Samir Alsalhani, tryggt flankerad av Thomas Mäkikaltio, prickar perfekt in sina svenska repliker efter drygt ett halvårs vistelse i landet!
Charissa Martinkauppi har skrivit ett manus som bryter oröjd mark, vältajmat 70 år efter krigsslutet och med tanke på alla gamla och nya minoriteter.
Med teaterns alla möjligheter blottlägger hon nya trådar i den svensk-finska härvan, hanterar djärvt de svartaste men gör det uthärdligt med hjälp av humorn, musiken och förlåtelsen.
Hoppas att hennes pjäs ses av blivande föräldrar vars ättlingar kanske kommer att rikta anklagelser mot dem och av ungdomar så de låter bli dessa anklagelser. Och detta oavsett språk och kultur.
I högsommarljuset på Tannavallen spelas ett mörkt kammarspel, och mitt kluvna hjärta svarar med tårar och skratt. Och kråkorna, trogna sina häckningsträd, kommer med ett par stillsamma repliker.