Det är några år sedan Tavis diktsamling kom ut i Finland, och nu finns i svensk tolkning av Henrika Ringbom. Hoppet nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2014, och med detta i minnet är det med höga förväntningar jag läser dikterna.
Det första intrycket är av att öppna en encyklopedi över insekter, där svärmarna, fjärilarna och motten närmast bokstavligen flyger upp från sidorna. Lite äckligt, faktiskt, och man får lust att ducka från insektshoparna, eller ta fram radarflaskan.
Tavi är mycket skicklig i att framkalla känslor, och det gäller i stort sett alla dikter i samlingen. Vad handlar det då om? Döda människor ligger som drivor över boksidorna, markerade med sina dödsdatum. De bevingade insekternas livscykel ställs parallellt med hur människor lever och dör.
Någon slutsats av denna jämförelse görs dock inte, utan detta överlämnas till läsaren. /Denna väg, livet!/Denna väg, döden!/Jag tappar bort dig./Du tappar bort mig./
Tavis undersökning av gränssnittet liv och död håller sig därför på de levandes sida, och i dikterna hittar man såväl elegier som epitafier, vaggvisor, barnramsor (med vuxet innehåll) och de ovan nämnda entomologiska tillskrifterna.
Allt handlar inte om sorg, eller sorgen efter en far, men själva ankartyngden i dikterna ligger förvisso där. Man skulle kunna säga att sorgmanteln och dödskallesvärmaren ligger i omloppsbana över en kyrkogård och de gravstenar som angår diktjaget. Jaget är både i kontakt med sorg, och försöker hitta yttre referenser och ramar för sorg, t ex krigets kollektiva oerhörda sorg.
Den tröst som delandet av sorgen kan innebära stannar dock i en cirkelgång som varje gång leder till samma belägenhet: /Det var en gång en morgonkvist, /av kvisten blev det en rödgardist,/av gardisten ett rödgarde,/av rödgardet en död soldat,/av soldaten en dödslinje,/av dödslinjen rörelse,/rörelser, vaggsång, /av vaggsången ett dödande./
Tavis språkliga metod är många gånger ytterst irriterande, och bygger på en stegvis, associativ upprepning, sådär som man i evighet kan fortsätta på "This is the house that Jack built" med nya relativbisatser som aldrig tar slut.
Det senare citatet ovan, t ex, är ett utdrag ur en sådan dikt, varav det finns flera exempel i "Hoppet". Rena språklekar saknas inte heller, som i /Min mor är min far./Min syster är min far./Jag minns dig inte alls./Jag försöker minnas ännu mindre./
De språkliga operationerna i de raderna kallas för paradigmatiska, vilket betyder att man byter ut ord i samma ordklass med ord från samma kategori. I en skicklig författares händer är detta förstås ett effektivt stilverktyg.
Det finns ett annat lingvistiskt begrepp som dock är det som stannar kvar mest för mig i läsningen av Hoppet, och det är "butterfly collecting", vilket är en något nedsättande term för hur språknördar och lingvister samlar på ord som intresserar en.
Ett annat exempel som belyser vad jag menar är ordsamlingar för snötermer på grönländska eller samiska. Inte nödvändigtvis ointressant, men ibland lika torrt som en dammig, sorglig fjärilssamling på knappnålar under glas. Men för ordälskaren, och då tar jag från egen erfarenhet, så kan ordsamlingarna få en större laddning än vad en utomstående nödvändigtvis uppfattar.
I Hoppet finns det gott om butterflies och alla är inte infogade i det större projektet. Ordlekarna klibbas ofta ihop med språkmaterialistiskt klister, vilket gör att dikternas tolkning ofta blir godtycklig. I en ändå mycket läsbar diktsamling tycks därför en mekanisk språkövning som denna som en ABC-övning: /Luftens vikt är luftens lätthet,/luftens djup är luftens bredd,/luftens ljus, luftens mörker/luften leker luftens nöd./