Jag har sagt det förut och kan säga det igen: en ungdomsbok blir inte per automatik bra, bara för att ämnet är viktigt, angeläget, eller aktuellt. Som recensent och läsare misstänker jag ibland att författaren gjort en lista över vilka känslopoäng olika teman framkallar, och valt den med högsta.
Nu är det inte så med Ann-Marie Ljungbergs Maja & döden, även om temat cancer hos barn nog inte är vad den yngre läsaren helst önskar sig i bokväg.
Maja är tretton år och har obotlig cancer. Hon skriver i sin dagbok, nästan varje dag, under det år som skildras. Hoppet om att bli frisk finns där, men så blir det inte. Majas sista dagboksinlägg är ett mycket ovilligt hejdå till livet.
Sjukhusskildringen med alla vårdinsatser är realistisk, men med viss censur av de jobbigare inslagen. Dagboksjaget skriver i stället hellre om sin mamma, sin syster och om Leonard, som hon är kär i. Cancern ligger ofta mellan raderna i dagboken och lurar, och Majas sjukdom blir oftast speglad genom mammans reaktioner.
Dagboksformen fungerar sisådär. Illusionen av att ett trettonårigt jag står för litterära redogörelser för besöken under dagen, för händelserna i skolan när Maja kan gå där ett slag, och för att återge långa replikskiften mellan karaktärerna, håller inte, även med god vilja.
Ljungbergs penna skriver henne flyhänt förbi huvudpersonens egna ramar, och datumen i dagboken ter sig främst som tidsmarkörer för läsaren, inte verkliga anteckningar. Men visst kan man läsa inläggen som en mental dagbok också, om man vill.
Jag tycker dock att handlingen lika väl, om inte bättre, kunnat läggas fram i tredje person rakt igenom. Då hade också sidoberättelserna om mamman och hennes nya fästman, Börje, smält in bättre i helheten. Samma sak med de minnesbilder från vänskapen med Eva-Lena som Maja omhuldar.
Ämnet är svårt att behandla, minst sagt. Ljungberg ger barncancern ett ansikte och en röst, och hon gör det bra. Boken är dock alldeles för lång, långt över trehundra sidor, och är extremt tätt packad med information.