Det är upplevelsen av konsten inne på Tate Modern i London som jag försöker beskriva - ett av Europas största museer för samtida konst - beläget vid den södra sidan av Millenium bridge. Här har det sedan starten i maj 2000 funnits en slags variabel basutställning med konst från början av förra sekelskiftet med en viss överton mot surrealisterna. Här hänger bland annat Sleeping Venus av Paul Delavux och Mountain Lake av Salvador Dalí.
Mötet med det inre jaget känner jag igen ända från barndomen då Dalís Temptation of st Anthony prydde pojkrummet som affisch. I den tavlan växte jag upp, och i den ismen hittar jag hem även som vuxen.
Också i annan konst från denna tidsepok är gestaltningen stark, så pass att uttrycken ter sig mer samtida än konsten av dagsfärskt datum. Satiren är het. Kropparna vågade. Mardrömmen hemtam, och allt vanskapt så naturligt.
Tillsammans med mästarna från första hälften av 1900-talet tampas här även efterkrigstidens språk i flera utställningar. Joseph Beuys är exempel på en av flera som jag bli nyfiken på.
Men ju nyare desto mer fjärran, tycks det. Som ett postmodernt trevande efter relevanta uttryck som inte finner något direkt fotfäste. Inget innehåll. I ett rum visas exempelvis den tyska konstnären Charlotte Posenenskes verk Square Tubes (1967). Att kalla det verk är kanske att överdriva. Egentligen är det bara tre ventilationstrummor i plåt som står på golvet. Och som betraktare väcks min undran: När kommer hantverkarna? Kanske ska här renoveras.
Min grova slutsats är följaktligen att Tate Modern i London just visar på transformationen, från det svulstiga 1900-talets början som en höjdpunkt inom konsten, men att det speciellt under senare tid blivit allt svårare att hitta självklara former, i vart fall vad gäller gestaltning och upplevelse.
Förutom all njutbar konst är spektrumet här på Tate Modern i London dessutom didaktiskt ur någon slags konsthistorisk synvinkel. Mycket av det som uttrycks i dag har gjorts förr. Och det gjordes bättre, redan för hundra år sedan.
Tate Modern som byggnad har alltid fascinerat mig och gjort klart vilken betydelse själva konsthallen har för att berika det som visas. Här låg tidigare en gammal kraftstation. Utrymmet är, jämfört med våra arenor, enormt med sin ekande turbinhall - 35 meter hög och 152 meter lång.
Nyligen öppnades även utrymmet på nedre plan där oljetankarna till kraftstationen funnits. Katakomber i frusen betong, en suggestiv bunker, vigs åt konst i rörelse. Främst då med olika former av uppträdanden.
Och plötsligt, när jag står mitt i entréhallen, kommer en stor grupp människor inrusande. En kvinna stannar och sätter sig bredvid och berättar om dagen då hon lärde sig cykla. Folkmassan böljar fram och tillbaka. Men stilla i den breda mittgången står en man med brun mockajacka. Han ser lite förvirrad ut och verkar inte ingå i denna performance.
Det är då jag tänker att skillnaden mellan uttryck av verklighet och verkligheten i sig kan vara hårfin. Är det månne så jag ska se på de där postmoderna ventilationstrummorna av Charlotte Posenenske i utställningshallen på tredje våningen!?
Möjligen. Fast jag vet inte om det hjälper mot högen av tegelstenar i rummet intill. Gärna samtida konst, bara inte för nära inpå dags dato.