Viktor Johanssons debutroman Wrestlarna handlar om unga med udda intressen. Rikard och Lukas tränar ständigt skejting och svåra trick. Men Lukas pappa vill att han ska lägga all den energin på att städa eller bygga hus. Skejting är ju inget jobb.
Millan lägger ut sina texter och bilder på nätet och får tusen kommentarer. Hon njuter av att vara så vidöppen.
Cineasterna spelar in drömartade scener och brottas framför kameran. Det handlar då om så kallad wrestling, mer lik våldsam show och buskis än riktig brottning. De klipper också in scener från kända filmer.
Alicia och Ida säljer porr i direktsändning på nätet till särskilda abonnenter som direkt talar om vad de ska göra.
På ett plan liknar Wrestlarna en serie reportage där Johansson sakkunnigt och med tusen exempel berättar om subkulturella världar som nog de flesta av oss är rätt obekanta med. Samtidigt är Wrestlarna en lovsång till de unga. De är egentligen "små kraftverk", kreativa och originella, en sorts konstnärsnaturer. Men deras konst gränsar till trams, skeva lekar, vilda experiment, en utlevelse som inte finner sina former.
Romanen handlar också om hur de unga söker jobb. Men förmedlingens coacher lär bara på ett kränkande och valhänt sätt ut hur man ska manipulera folk.
Egentligen är Wrestlarna kanske en arbetarroman - men utifrån nya och oväntade utgångspunkter. Johansson penetrerar ju frågan om vad ett arbete egentligen är och vad som händer när man inte efterfrågas eller ska stöpas om som människa för att komma i fråga för ett jobb.
Wrestlarna innehåller otaliga scener, löst blandade eller inlindade i varandra, ungefär som när de unga lägger ut eget material på nätet. Och allt är enastående välskrivet, ja, det fantastiska språket blir nästan ett problem. Det skapar ett så starkt ljus över texten att vi bländas.
Viktor Johansson tar med boken steget från uppburen poet till romanförfattare men utan att lämna poesin.