Det kan slås fast redan här: Det här är en rasande rolig bok, årets roligaste. Den får läsaren att skratta högt, i vart fall undertecknad.
Härliga historier kring en tillbakadragen man, som sköter sitt arbete på en arbetsplats för makulerade böcker och med ett umgänge som vanligen består av guldfisken Rouget de Lisle, döpt efter Marseljäsen.
Om det bara handlade om detta skulle det kanske bara blivit en ordinär bok, men den franske romandebutanten Jean-Paul Didierlaurent tar oss med in i denne obemärkte Guylain Vignolles värld och bjuder på hisnande äventyr, mitt i den franska vardagen.
Först har vi arbetsplatsen, den stora glupska maskinen Zerstor 500, en vansinnesmaskin som äter upp makulerade böcker. De förvandlas till en grå massa färdig för pappersbruket och tryckning av nya böcker. En maskin som äter upp sin egen skit, som Didierlaurent träffande uttrycker det.
Eller som den gamle arbetskamraten säger till huvudpersonen Guylain om arbetsplatsen: ”Glöm aldrig en sak grabben, att för förlagsvärlden är vi rätt och slätt vad rövhålet är för matsmältningsapparaten”.
Det bär sig inte bättre än att den gamla mannen ramlar ner i den förfärliga maskinen, som tuggar sönder hans ben. Hans fortsatta benfria liv går ut på att leta rätt på böckerna som trycktes av pappersmassan som innehöll hans nedmalda ben. Det är hans sätt att få benen tillbaka, även om det bara blir i bokhyllan.
Och mitt i allt detta bokmalande också kärleken till det som mals ner. Guylain tar med sig lösa blad ur de makulerade böckerna och håller högläsning på pendeltåget till jobbet. Han blir populär och blir ombedd att läsa högt på ett äldreboende. Det råkar blir ett par sidor i en boks erotiska avsnitt. Det får åldringarnas likbleka kinder att rodna av återuppväckt liv.
Och sedan den där USB-stickan han hittar i pendeltåget och som innehåller en lång berättelse i många kapitel, skrivet av en kvinna som är toalettvakt i ett köpcentrum.
Hennes dagbok läser han högt ur, om vad människors gör och hur de låter i båsen bakom de stängda dörrarna. Han blir kär i den okända kvinnan.
Hela berättelsen har en sådan flykt, står aldrig stilla och man sörjer över att de olästa sidorna blir färre. Och mitt i allt detta absurda finns en hyllning till litteraturen, där en enkel lösriven sida ur en makulerad bok räcker för att väcka människors känslor och engagemang.
Jean-Paul Didierlaurent har gjort en debut som ingen annan. Och han är inte bara rolig. Romandebuten belönades för bästa arbetsplatsskildring hemma i Frankrike. Det är boken också värd. Den är ett ljus när december är som mörkast.