Kanske kan också det här kallas feelgood-roman, men mest utvecklas upplevelsen till en feelsad-läsning.
Det handlar om Mirjam och Hervor som den här gången har tagit sin tillflykt till en stuga i Honkasuando.
Författaren önskar den som försöker hitta platsen lycka till, men har man oförglömliga barndomsminnen från Rovasuando vid Torne älv känns miljön faktiskt lite hemtam. I trakten av Vittangi är det bestämt, även om närmaste huvudort här heter Kuivalihavaara – en plats där ett Vildmarks-spa för främst gaykillar från storstäderna och en nyetablerad tatuerare får det att pirra till hos en del, inte bara i huden.
I stugan vid älven tillbringar damerna stilla dagar. Läkaren Mirjam bearbetar sorgen efter sin förolyckade partner Calle medan Hervor växlar mellan triviala vardagssysslor och övernaturliga häxkonster.
Hon erfar ett varsel om förestående fara, strax uppenbarad i form av en annalkande skogsbrand.
Eld har då redan tänt dramatiken genom att en man blivit innebränd i Kuiva.
Samiska gudar och gestalter samt mystiska människor har också fått bli inslag i mönstret för att väven inte ska bli alltför blek och slätstruken.
Problemen är två:
Dels blir berättelsen aldrig annat än ett måttligt fängslande tidsfördriv som inte lämnar några beständiga intryck efter sig.
Dels sker berättande alltför trevande, snarast taffligt. Att gestalta verkar för svårt så i stället får figurerna mumla, muttra eller viska sina tankar högt, så att ingen ska undgå att förstå. Därtill framstår en del av dialogen som stel och onaturlig.
Inte ens en ängels tålamod räcker till för att man ska kunna gilla sånt.