När vi träffas i början av december är det exakt tio dagar kvar tills Karin Enberg arbetar sin sista dag på Norrbottens-teatern. Julshowen, som hon regisserar, repeteras för fullt, men i hennes stora arbetsrum högst upp i huset vid Norra hamn märks inte någon stress, varken på grund av flytten eller av showen. Prydliga travar av papper och pärmar ligger uppradade bakom skrivbordet, där en liten stiliserad ren med silvriga horn står. Väggarna pryds av Ehrling Johanssons enorma porträtt av hennes föregångare, målade i hans starka färger och det stora halvmåneformade panoramafönstret släpper in den tidiga eftermiddagens milda dagsljus.
Redan 2003 kom Karin Enberg till teatern första gången, då som regissör, och det första hon tänkte då var ”det här måste vara en bra teater att vara chef på”.
– Det var en enormt dedikerad personal som verkligen såg till att – visserligen gjorde de inte många pjäser – men det man gjorde, gjorde man med enorm kompetens och glädje i förhållande till publik.
När teatern så sökte en ny teaterchef i maj 2007 skickade Karin Enberg in sin ansökan. Då bodde hon i Stockholm och tyckte först ”precis som alla sörlänningar” att Luleå låg väldigt långt bort.
I december samma år fick hon jobbet och ett år senare sattes Romeo och Julia upp, hennes första föreställning som teaterchef.
Det har blivit många föreställningar sedan dess, och vissa av dem har även Karin regisserat. Men att både jobba som regissör och teaterchef var inget som Karin egentligen ville.
– Ju sämre ekonomin har blivit, desto mer har jag gjort.
Hur går det att kombinera de olika rollerna?
– Det är ju jättesvårt. Men jag har kunnat göra det för att jag har en väldigt bra ledningsgrupp. Det är ju de som har fått gå in mer i mitt arbete. Sedan har jag förstås jobbat mycket, säger hon, något hon alltid gör när hon är i Luleå.
– Det är ju ett roligt jobb, så det är väl därför det går.
Av de föreställningar som gått under hennes tid som teaterchef nämner hon ett flertal som berört henne mycket.
– Jag tycker att det var jättehäftigt när vi fick tillstånd av Lars Norén att göra Natten är dagens mor. Vi hade pratat mycket under åren om det här med kvinnor och män och varför det fortfarande är så att männen har bättre roller och så vidare, säger hon och berättar att det var skådespelaren Margareta Gudmundsson som lade fram idén att ändra genus på karaktärerna i pjäsen. Karin själv frågade Lars Norén via en kollega om hans tillstånd.
– När vi hade kommit på idén gjorde vi en inspelning av ett avsnitt så han fick höra hur det lät. Och han var mycket intresserad av hur det skulle bli. Det blev väldigt bra och det är en sådan som jag tycker om därför att det är från ax till limpa, någonting som har kommit här och som vi har lyckats åstadkomma och som blev enormt bra kvalité. Det är ju det man brukar kalla riktig teater, att det finns någon form av psykologisk realism.
Även pjäsen Findus flyttar ut är en av favoriterna.
– Vi satsade väldigt mycket resurser på den. Barnen satt i ett eget tält så det var i Findus värld. Den är ju jättekänd men ja, strunt samma.
Hon nämner också pjäsen Avgörande ögonblick, där manuset till pjäsen byggde på berättelser ur livet som folk i länet skickat in som gick i våras.
– En helt annan genre men också berörande. Sedan är jag jätteglad att vi lyckades få ihop La cage aux folles med våra resurser och med våra skådespelare. Jag är väldigt, väldigt glad över de människor som jobbar här. Det är en väldig kompetens och kvalitet och man är väldigt bra på det man gör, oavsett om man är smed eller vad man nu är.
Just barnteatern är något som Karin Enberg engagerat sig mycket i under sin tid som teaterchef.
– Före det jag kom stod det att barn och unga skulle prioriteras, men det var ingen som gjorde det. Från att jag kom har vi spelat barnteater hela tiden. Men det är ju dyrt, sett ur att vi inte får de intäkter vi får om vi spelar vuxenteater. Då måste man fatta det. Kulturpolitik kostar, säger hon engagerat.
I somras sa Karin Enberg upp sig som Norrbottensteaterns chef, i protest mot att teatern enligt henne inte skulle få de anslag som landstinget och Luleå kommun lovat.
– Jag visste redan hur mycket vi hade sparat på barn och unga och på turnerandet. Är man en länsteater kan man inte göra det hur mycket som helst. Därför kände jag att nu vill inte jag längre vara ansvarig för det här, det här går emot det jag tycker.
– Det handlade om 700 000 kronor. För oss är det jättemycket pengar, säger hon och berättar att konsekvenserna blivit att teatern fått byta repertoar för nästa år och den dragit in på turnerandet för både barn och vuxna.
Vad är du mest stolt över från dina år som teaterchef?
– Jag är stolt över allt som vi sammantaget har åstadkommit trots svårigheter, över min ensemble och över övriga medarbetare som är spetskompetenta på olika saker. Jag är glad och känner att vi har haft en lyckad period.
För Karin Enberg stundar nu flytten tillbaka till Stockholm.
– Jag har ju min familj där så jag ska ju inte sticka under stol med att det ska bli skönt också.
Arbetsmässigt ska hon försöka ta sig an ”ett regiuppdrag om året”. Men hon har också andra planer.
– Sedan tänkte jag bli pensionär och volontär för ensamkommande flyktingbarn. Jag har aldrig haft tid att göra sådant och det finns ju ganska många sådana uppdrag nu för tiden.