Tornedalsteatern har närmat sig de yttersta frågorna förut, mest i fjolårets Furuhelvetet med Catarina Gnosspelius som regissör. Nu fortsätter hon med en djupdykning i ämnet med Marianne Castergrens manus.
Detta händer:
En kvinna – kanske Guds dotter, även en galen skådespelerska kommer till jorden med ett viktigt meddelande: Ni har våldfört er på allt liv, ni som bara vill ha mer! Hon har tron och gör underverk så länge den bär. Det är inte lätt och hon är ju kanske Jesu syster. En bekymrad Moder Jord (Stella) klandrar Gud för att ge dottern för farliga uppdrag – överbeskyddande, tycker Gud. Kulmen på denna långsamt växande scen kommer nog att gå till Tornedalsteaterns historia.
Nog har Gud koll på läget: älsklingsplaneten Stella med de rikaste håvorna har ständiga bekymmer. Måtte han gjort ett konstruktionsfel – hade det varit mindre trassel med en enkönad planet istället? Och så återigen ett nödrop från Stella: Hon mår inte bra. Om han kunde stiga ner från de himmelska höjderna och lägga sig en stund på Stellas gröna ängder? Gud föredrar himlen.
Stella kallar Gud för Herrman. På jorden finns många Herr-man. De bär rätt sorts mundering och förskansar sig gärna bakom nyaste tekniken, vassaste byråkratspråket, de drar sig inte för att döda. Scenspråket blir brutalare. Ragnarök, Gottesdämmerung! Finns det något Hopp?
Ja, och det är kärleken. Men hur hitta den trots dåliga odds, mänskliga förvecklingar, med en föga handlingskraftig Gud? En ung flicka träder fram i Guds avlagda snickarbyxor. Hennes enkla ord får det att klirra i bibeltolkarnas porslinsskåp: Jag är Gud, jag vet. Hon håller i kärlekens trådar, hon har fötterna på jorden och anlitar tystlåtna hjälptrupper, änglar om man så vill.
Alla begreppen ägnas nära nog en timme. Recensenten oroar sig för propp i benen men det blir både kaffe- och matpaus. Den goda tanken är väl att bidra till ett diskuterande Tornedalen, i stället för ett släktutredande. Tyvärr splittrar pauserna och det flitiga ätandet och kvällen känns lite väl lång. En del åtstramning hade varit på sin plats.
Detta är kvinnornas teater på mycket gott och lite ont. Den närmar sig det stora temat i allegorins och sagans form, lekfullt, ömt raljerande. Ibland förs tanken till Shakespeares Midsommarnattsdröm, ibland till Gullbergs Förklädd Gud.
Åskådarna har extra fritt fram för en egen tolkning. Min slumrar som en känsla av alltings sammanhang, men av en värld där tvåvägskommunikationen är nödvändig för överlevnad.
Carina Henriksson och Markus Forsberg spelar sina många, långa och svåra roller exakt, inlevelserikt och med stor vighet. Ellen Nykäinen gör återigen en helt avväpnande tolkning som det kloka gudomliga barnet. Och de nya pajalaborna vars historia så att säga blir en osynlig del av pjäsen är självklara och hemtama i sina roller. Tack, damerna, för ert stora hjärta – inkluderande feministisk teater i manssamhället Pajala på kvinnodagsaftonen!
De sceniska lösningarna – och exaktheten i genomförandet – bidrar stort till upplevelsen. Rymden görs av upplysta parasoller, inte för många, inte för färgstarka. Planeten Stella och bipersonerna hörs bara som röster men skapar en suggestiv bild för det – tack givetvis även till skådespelarna! Regina Veräjäs hes-trötta röst är verkligen Stellas.
Gladdes överhuvudtaget över det hörbara, från rösten i telefonsvararen till musikurvalet med Bach, Debussy och sfärernas tonsättare Arvo Pärt till Gun Olofsson, Janis Joplin och Rammstein för att nämna några.
Det som jag vill skicka med som en långtidsuppgift är den stora frågan om språkpolicyn. Bara svensk- och meänkieli/finsktalande kan få behållning av denna pjäs. Den berättar mycket på alla dessa språk och har relativt lite replikskifte och agerande som ledtrådar till språkförståelsen. Nya eller gamla lösningar är av nöden.
Visst är det viktigt att göra angelägen teater tillgänglig för fler?
På hemvägen fungerar benen bra, det blir så när hjärtat är varmt.