"Det sägs att första meningen är den allra svåraste när man ska hålla tal", inledde Wislawa Szymborska sin underbara nobelföreläsning. "I så fall har jag det svåraste bakom mig nu", summerade hon vitsigt. Men nu har hon allt bakom sig, liv, dikt och vår "häpnadsväckande" värld, "denna måttlösa teater".
Förr liknade nästan alla diktsamlingar hennes postumt utgivna Nog nu som kommer idag: sällan tematiskt samlade under en hatt och med dikter som väl inte drog åt olika håll men på ett annat sätt var avslutade helheter.
Det som binder samman materialet i hennes ofullbordade samling (av planerade arton dikter föreligger tretton) är i stället tonen och hållningen. De har ett tilltal som man genast känner igen. Där prövar poeten nästan alltid en tanke eller ser milt skeptiskt på en företeelse, en omständighet eller ett faktum. "Jag vet inte" är hennes credo och med hjälp av denna trollformel "fladdrar en hel svärm av nya frågor upp".
I en starkt visuell dikt minns hon en spegel som hängde på en raserad husvägg där den inte längre kunde spegla några ansikten. Innan dess fungerade den med en "yrkesmässig brist på häpnad". Just häpnad är hennes honnörsord, påpekar översättaren Anders Bodegård i ett efterord där han blandar minnen av poeten med tankar om hennes dikter.
Han talar också om Szymborskas ironi. Den "är inte av den dräpande sorten, utan sprider sitt milda ljus över dikterna". I en sådan milt komisk dikt porträtterar hon en tänkande språkmaskin. Den kan tolka tusentals språk men ordet själ kan den inte riktigt förstå. Själ är nog, förmodar maskinen, "en sorts dimma" som inte dör.
I en annan lätt ironisk dikt dyker en renhållningsarbetare upp när alla de som ropat paroller och slagord tågat förbi. Det är han som alltid får städa rent efter demonstranterna. "En gång fann han en bur efter duvor" och den "ska stå tom", slutar dikten.
Är hennes dikt en sådan bur? Egentligen inte. Och inte städar hon efter andra heller. Hon är snarare med i demonstrationståget men utan att vara ute på gatorna. Det finns samtidigt i denna dikt som i så många andra ett episkt drag.
Hon är och förblir en envist begriplig poet, upptagen av att reda ut och förklara, också för sig själv. Ibland verkar det krångligt men det beror på att världen är krånglig och på att hon vill att det ska bli rätt. Det kan skrapa och gnissla från verserna; då är det tankegruset vi hör.
Paradoxer och antiteser är viktiga stilmedel också i Nog nu. Och dikterna slutar ofta oväntat; i de sista verserna snurrar texten runt och avslöjar ett annat eller större sammanhang.
Emellanåt får jag en känsla av att dikterna kanske inte är riktigt färdiga, att en del arbete återstod när poeten gick bort. Bodegård lyfter i efterordet fram en rad fenomenala formuleringar, men de är i regel hämtade från tidigare dikter. Sådana höjdpunkter finns det inte lika många i Nog nu.