I ett efterord till sin nya roman ”Samuel är mitt namn” prisar Josefin Holmström ”kärleken hos Honom i vilken inget mörker finns”. Hennes bekännelse lägger sig också nära bokens tema men varje sida i romanen skildrar ingående och livfullt mörker och ljus och rörelsen dem emellan.
Samuel är gammal och döende och berättar om sitt liv för äldste sonen under en enda dag. Då och då bryter han flödet och kommenterar det som hände. Men jag ser ingen riktig vinst med att klyva berättelsen på det sättet och Holmström upprätthåller inte heller den där bodelningen särskilt konsekvent.
Den första delen av tre handlar om Samuels barndom och uppväxt. Han blir tidigt föräldralös men en godhjärtad sköterska tar hand om honom, hon blir hans ”nymoder”, en av romanens två ljusgestalter.
Han är blind från födseln. Att hitta en stil som kan fånga upp hans belägenhet och tillstånd är ingen lätt uppgift. Holmström låter de andra sinnena rycka in när Samuel beskriver människor och omgivningar. Ljuden blir ofta färger och former och hans fingertoppar får läsa av världen. Det är en inlevelsebragd.
När han är elva börjar Samuel plötsligt kunna se. Men att han kan se innebär att han får nya ”förpliktelser”. Nymoderns syster är som sagans onda häxa och hon plågar honom. Då hjälper prästen i byn honom till en plats på universitetet i Cambridge.
På egen hand har han läst in engelska och latin men det är ljus och färger som är hans verkliga intressen och han kallas det nordiska geniet.
I Cambridge blir han vän med Andrew, en stenrik ädling och slarver. De försöker i största hemlighet uppfinna en maskin, en sorts strålkanon som ska förse världen med ren energi. De våldsamma elektriska laddningar Samuel skapar under sina experiment kryper också in i Holmströms språk. Det är på det hela taget starkt sinnligt och mättat med levande metaforer.
Det berömda lärosätet i Cambridge liknar på många sätt de råkalla miljöer Samuel kommer ifrån men han känner sig ändå främmande där. Även denna vardag skildrar Holmström med lätt och säker hand.
Det finns därutöver svindlande vackra partier, starkt poetiska. Som när Samuel tänker sig att tiden kanske är en byggnad. Därpå stiger han in i den byggnaden och blickar från dess topp ut över ett historiskt landskap som tiden samtidigt förändrar.
Berättelsen har en del likheter med en saga. Det beror väl på att så mycket känns drömskt och hallucinatoriskt, både skarpt och lätt av allt ljus som faller över landskapet och personerna, som på överexponerade bilder.
En olycka förändrar sedan allt och Samuel lämnar universitetet, gräver guld i Kalifornien kring förra sekelskiftet och forskar med en ingenjör i Colorado där han också möter Nora.
Vi får redan på romanens andra sida veta att Samuel sörjer en älskad kvinna. Men hon dyker alltså inte upp i själva berättelsen förrän på sidan 180, även om hon ofta förekommer i hans tankar.
Det är först där, på sluttampen, tycker jag som författaren darrar på manschetten och den kärlek som skildras blir lite för söt. Nora liknar mer en döende ängel än en levande människa. Berättelsen förändras på samma sätt och förlorar en del nerv och motstånd.