Planet var av typen ”JAK 42”, Aeroflots mest olycksdrabbade och bekant för att forsla allt ifrån potatis till sovjetöverstar och toppdiplomater – om de tordes.
Och där längst fram i kabinen (förstaklass eftersom säkerhetsbälten fanns) satt faktiskt konungariket Sveriges Moskvaambassadör. Stel och strikt som en tamburmajor, i svart kostym trots den ryska sommarhettan och inte med en min avslöjande minsta oro, trots att man nästan kunde se startbanan genom golvspringorna.
Det var Örjan Berner.
Stencool till det yttre, mild humorist till det inre.
Ungefär som ryssarna själva.
Inte underligt att han snabbt kom till tals med dem under sin tid som svensk beskickningschef 1989-1994. En dramatisk tid med statskupper, baltikumkriser, ständigt hot om inbördeskrig – och till sist Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott.
Alla vi som var med har skrivit om det där. Nu skriver Berner själv, den riktiga auktoriteten i ämnet Ryssland.
Och det är bra och intressant och ytterst initierat, fast man önskar att han utlämnat de obligatoriska diplomatiska lovorden över den egna personalen – precis som i Kreml fanns även vid det svenska residenset en och annan cementrumpa som borde ha nött byxbaken någon annanstans än i Moskva.
Örjan Berner efterträdde tidigare försvarsministern Anders Thunborg som inte visste mycket om Ryssland innan han kom, och inte mycket mer när han reste hem, och stormade med liv och lust in i den politiska häxkittelns Moskva. Hela världen hade redan charmats av sovjetledaren och blivande fredspristagaren Michail Gorbatjov och den nyblivne svenske beskickningschefen var inget undantag.
– Gorbatjov var sydrysk, direkt, intensiv, alltid optimistisk och med en ordsvada som aldrig sinade, var Berners intryck av den mäktige generalsekreteraren. Vid sin sida hade denne Raisa Maksimovna, vilken dock inte alls var den var den mildsinnade skönhet hon framställdes som i världspressen.
Tvärtom, en riktig sovjetisk satmara, kan man läsa mellan raderna i Berners skildring. Egotrippad, snobbig och besserwisseraktig, egenskaper hon visade vid parets stockholmsbesök där ambassadören stod värd.
Kommunismen vacklade liksom dess toppstyre. I kulisserna väntade Boris Jeltsin, inte charmig och lättillgänglig som Gorbatjov, utan butter och snar till att ta till flaskan vid politiska bakslag. Men med klar avsikt att närma sig väst, krossa partiapparaten och införa marknadsekonomi i Ryssland.
Berner blev snart bekant med Jeltsin, förfasades över dennes dryckesvanor men fascinerades av hans medarbetares driv och kompetens.
Berner blev vän med Gennadij Burbulis, Kremls ”grå eminens” och privatiseringsministern Anatolij Tjubajs som tycktes arbeta dygnet runt men stadigt infann sig till morronfika hos svenske ambassadören uppe vid Leninbergen i Moskva. Med grandios livvakt, antagligen, eftersom Tjubajs som ansvarig för plundrade statsfabriker och miljoner arbetslösa snart blev en av Rysslands mest hatade politiker.
Bekantskapen med Jeltsins innersta krets var av stor vikt när Baltikums framtid stod och vägde vintern 1990/91, utan att Berner gör ett större nummer av det. Inte heller av att han lärde känna Vadim Bakatin, under kort tid reformsinnad KGB-chef som energiskt tog itu med fallet Wallenberg dock utan att finna ett svar som kunnat mildra det klassiska svenska efterkrigstraumat. Lika litet som DC-3:an, Wennerström eller ubåtskränkningarna.
Örjan Berner skriver trots allt om en tid av islossning. Vi i Moskva, vi gynnade utlänningar, kände oss lyckliga. Alla kunde öppna truten utan att åka in. Rysskräck? Ryssarna var som vi. Fast lite mer suputiga. Fast som vi. Ville ha Volvo och en frys och mys på fredagskvällen. Och frid och ro. Fast med mysko riter som vi aldrig fattade.
Ambassadören fattade. Han var rätt man på rätt plats vid rätt tid.
Jag glömde skriva att han hade en snygg fru också.
Den enda svenska pangbrud som toppat regeringsorganet ”Izvestijas” förstasida.