– För mig har alltid Krimhalvön varit rysk. Vissa dagar orkar jag inte höra på radio eller läsa dagstidningarna. Jag anser att de svenska medierna har en väldigt onyanserad bild av Ryssland. Som journalist har jag fått lära mig att alltid låta flera sidor komma till tals. Men alla sådana där journalistiska grundregler struntas det i när det gäller Ryssland.
– I Sverige förstår man sig inte på den ryska nationalismen. Men det har att göra med den ryska historien, Napoleons invasion, första och andra världskriget. Det sitter så djupt i den ryska själen, säger Gunilla Bresky.
För 20 år sedan öppnade en flyglinje som möjliggjorde resor från Luleå till Arkhangelsk i Ryssland. Gunilla Bresky åkte och det blev början av en livslång kärleksrelation till Ryssland.
– Det var ekonomisk kris, och människor fick ingen lön, men de gick till jobbet ändå. Det var människorna där som öppnade dörrarna för mitt Rysslandsintresse, säger Gunilla Bresky.
Efter den resan har Gunilla Bresky återvänt till Ryssland fler gånger än hon kan räkna till. Resorna har resulterat i flera prisbelönta dokumentärfilmer om andra världskriget. Den senaste, Jag stannar tiden, handlar om den ryske krigsfotografen Vladislav Mikosha, och har vunnit pris som ”bästa svenska dokumentär” i Tempo documentary awards.
– Filmen om Mikosha upplever jag har tigits ihjäl. Men 11 maj visas den i alla fall på SVT, Den har tagits emot varmt på filmfestivaler i Norge och USA. I Sverige fick den ingen biodistribution, säger Gunilla Bresky.
I december bjöds Gunilla Bresky in av dokumentärfilmsklubben Vladislav Mikosha till Moskva för en visning av Jag stannar tiden, tillsammans med den nu avlidne Mikoshas släktingar och gamla kollegor.
– Jag var väldigt nervös över vad de skulle tycka och tänka. Men efteråt fick jag deras välsignelse, blommor, choklad och det hölls flera tal. Det var ett stort ögonblick, säger Gunilla Bresky.
Kan det finnas en poäng i att sätta press på Ryssland när det gäller exempelvis HBTQ-personers rättigheter?
– Jag har ryska vänner som är homosexuella. De är etablerade personer och är öppna med sin läggning till sin omgivning. Men det är inte som i Sverige, något man skyltar med. Det finns flera oerhört stora problem i Ryssland, det finns exempelvis ett brutalt klassamhälle. Men jag tror inte att måla in Ryssland i ett hörn är rätt väg att gå.
Förutom dokumentärfilmerna har Gunilla Bresky dem senaste åren jobbat som producent på Sveriges radio, men om tre veckor går hon i pension. Hennes sista projekt på radion är en dramatisering av den vitryske författaren Svetlana Aleksijevitjs bok, Kriget har inget kvinnligt ansikte, som bygger på berättelser från kvinnor som stred i den Röda armén. Dramatiseringen blir i två delar och bygger på 50 berättelser från boken, inspelade av 10 olika skådespelerskor i alla åldrar.
– Ibland har vi fått ta paus eftersom vi behövt gråta en stund. Vissa av berättelserna är så hemska att vi inte kan spela dem i radio, säger Gunilla Bresky.
Även om Gunilla Bresky nu går i pension, finns det inget som utesluter fler dokumentärfilmer eller andra projekt.
– Nog har jag idéer, men det är för tidigt att säga något. Mina idéer är ju inte kommersiella, och det är så mycket som måste klaffa med finansieringen och annat för att dem ska bli verklighet. Det blir att gå ut på den där hjortronmyren igen, och jag måste plocka och fylla hinken själv. Även om jag vunnit flera priser, börjar jag på noll varje gång, säger Gunilla Bresky.