Först var det Pippi. Sen Tintin. Här i Luleå hamnade Moni Nilssons fantastiska bok "Förstagluttarna" på bokbål, ungefär samtidigt som allt fler krav höjdes om att destruera icke önskvärd konst. Och snälla Alfons Åberg blev märkligt nog skräckinjagande (KvP 2/10). Ett barn fick mardrömmar. Och filmen stoppas på förskola i Malmö i väntan på riktlinjer.
Jag vet hur illa det tog när Stina Wirséns "Lilla hjärtat" stoppades.
Nästa i raden som förs mot bokbålet är nu den fantastiske tecknaren Jan Lööfs böcker "Morfar är sjörövare" och "Ta fast Fabian" som tydligen är felaktiga. Bonnier Carlsen vill dra in böckerna (DN 8/5). Enligt uppgift ska Lööf ha uppmanats att gå hem på sin kammare och rita om delar. Men han la ner pennan. Tack och lov!
Alla de här böckerna – som nu självcensureras med hänvisning till olika politiskt korrekta och aggressiva argument – är böcker jag och mina barn läst med stor behållning.
Men. I vår familj är vi uppenbarligen alldeles för korkade och kan inte tillåtas ta del av konstnärliga uttryck och tolka bilder själva. Någon annan måste göra det åt oss.
Just Lööfs emellanåt smått karikerande stil är en fröjd för ögat och sinnet. Men kanske rastaflätor, en tatuering, en alltför kraftig känga på en arbetare, en utsvävad orkester, eller en allt för skelögd bagare ... kan vara kränkande.
I grund och botten står detta för en mycket märklig konst- och människosyn. Går det överhuvudtaget att skapa en värld där barn aldrig får mardrömmar. Om det mot all förmodan gick, vore det ens önskvärt?
I stället för att falla till föga för Alfons-skräcken och darra inför rastaflätorna, och per automatik kräva censur, måste vi väl för böveln stanna upp och besinna oss.
Annars går vi mot ett kulturellt DDR. Utslätade barnböcker där alla bilar kör mitt i vägen, så ingen med vänstertrafik blir kränkt.
Eller för att travestera Piraten: Snart kan man inte skriva om synålar, för då är det väl någon enögd jävel som tar illa upp.
Det är också en märklig uppgivenhet, en sliskig amerikanisering av kulturbegreppet, att betrakta konstintryck som färdiga budskap. Det måste väl för tusan gå att ha levande samtal om det vi läser. Kan inte någon trösta barnet som fick mardrömmarna, och i stället för Stasi-riktlinjer ... sätta på filmen en gång till.