Under 70-och 80-talen var jag en ganska flitig medarbetare vid Sveriges Radio och gjorde en hel del inslag om Finlands militär efter andra världskriget.
Hur såg man numera på ryssen? Som nyvunnen kompis (vänskaps och bistånds-pakten) eller som en lika lömsk fiende som förr?
Alla officerare över majors grad svarade naturligtvis att man numera samarbetade med Moskva utan minsta misstänksamhet och utan gnissel.
Därunder kunde meningarna vara delade om ryssen.
Karelska näset hade ryssarna tagit och det kunde man gråta över. Moskvitjbilen som de prackade på Finland i gengäld höll bara hundra mil innan den behövde helrenovering. Å andra sidan kunde man ganska lätt ta tåget till Viborg eller Leningrad och supa billigt på de finskrenoverade hotellen där.
Om de finländska officerarna var ense om en sak så var det tilltron till Sverige; den fanns inte alls, det hade man lärt sig av dyrköpta erfarenheter från finska vinterkriget. Visserligen skickade vi en patetiskt liten frivilligkår och prästfruar stoppade strumpor till fronthjältarna. Men mycket mer var det inte.
Bofors sände ett lass artillerigranater till finska fronten, men som författaren Antti Tuuri konstaterar i en känd roman ”svenskarna skickade oss fel kaliber, de rymdes inte i våra kanoner”.
Jag tror inte på ett finskt-svenskt försvarssamarbete.
Jag lutar åt överste Wolf Halsti som jag intervjuade i det fina området Munksnäs utanför Helsingfors. Halsti, ärrad Mannerheimriddare och författare till flera böcker om Finlands krig svarade barskt när vi kom in på frågan om Finland och Sverige inte satt i samma båt inför hotet från Öster?
– Sverige? När det gäller hotet från Öster sitter Sverige alltid i sin egen båt!