Svenska interneringsläger under luppen

BOKSvenska koncentrationsläger i tredje rikets skuggaTobias Berglund och Niclas SennertegNatur & Kultur

Kultur och Nöje2008-10-21 06:00
Det var en misstänksamhetens tid. December 1939. Bortom Sveriges östra gräns rasade finska vinterkriget och det var hätsk antikommunistisk stämning bland såväl allmänhet som politiker.
Om de sovjetiska styrkorna besegrade finnarna låg norra Sverige öppet. Och i röda Norrbotten, det visste man ju, skulle kommunisterna göra gemensam sak med sina trosbröder.
Det var, fasade samlingsregeringen, revolution på gång.
Den förste december infördes kontroll av brev och paket till och från Sverige.
Samt till och från Norrbotten.
I ett samtal med bland andra länets polischef föreslog socialminister Gustav Möller en razzia mot ledande kommunister i hela landet. Både mot partilokaler och privata bostäder.
Så skedde också, i februari 1940.
"Det var i denna atmosfär", skriver historikern Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg, "det nya lägersystemet föddes".
Berglund och Sennerteg har valt en slagkraftig titel på sin bok om en av de sämst dokumenterade avsnitten i vårt lands historia; Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga.
Du tänker kanske: Svenska koncentrationsläger? Vi som inte ens var med i andra världskriget. Vi som skonades.

Ja, visst skonades vi. Men, som vi med åren blivit plågsamt medvetna om, var Sverige inte helt "neutralt" under kriget. Samlingsregeringen gjorde flera eftergifter mot Hitler-Tyskland.
Till dessa kan delvis räknas Socialstyrelsens fjorton interneringsläger för civila utländska medborgare. (Inget av dem i Norrbotten, men däremot i västerbottniska Kusfors.)
Författarna uppskattar det totala antalet fångar under krigsåren till mellan två och tretusen.
Officiellt sett ansågs dessa "påtagliga säkerhetsrisker" kunna utföra terrordåd och bedriva propaganda, men ett lika viktigt skäl för interneringen var rädslan för att svensk slapphet mot "de röda" kunde väcka Tysklands vrede.

I krigets början var fångarna följaktligen kommunister, anarkister, norska motståndsmän och andra vänstersympatisörer.
När krigslyckan vänt, och Tyskland inte längre var ett hot, fylldes lägren främst av desertörer ur tyska armén (de räknades då som civila).
Författarna ägnar mest tid åt de två första och största lägren - Smedsbo och Långmora - nära Borlänge. De stod färdiga våren 1940 och de första krigsåren fanns där sammanlagt runt tvåhundra fångar. Innanför inhägnaderna utfördes monotont arbete, exempelvis kuverttillverkning, och dagarna reglerades i detalj med specifika tider för uppstigning, måltider, fritid och sänggående. Brev till och från förläggningen censurerades. Den som bröt mot anstaltens regler skickades till fängelset i Falun.
Internerna fick inte veta varför de gripits eller hur länge de skulle bli kvar. Men våld nyttjades inte.

Vissa fångar var tvättäkta kommunister, som metallarbetaren Bror Erik Nyström från Nedertorneå. Han som bytt sitt svenska medborgarskap mot ett sovjetiskt. I andra fall baserades fängslandet på ren hörsägen. Som i fallet "Adam", den tyskjudiske flyktingen i Skåne vars enda brott tycks ha varit att skriva för en kommunistisk tidning och "på okänt sätt bekommit pengar och inköpt motorcykel, med vilken han lär besöka olika platser i okända ärenden".
Men är verkligen, trots alla uppenbara rättsövergrepp, "koncentrationsläger" rätt ord?
Trots boktiteln tycks författarna tveka. De spårar ordet till det sena artonhundratalets Kuba, då spanska staten "rekoncentrerade" lokalbefolkningen till läger, men för de svenska versionerna använder de genomgående "interneringsläger" eller "fångläger". Och det med rätta. Efter Auschwitz måste ordet användas försiktigt. Att använda det som boktitel är lite för sensationslystet. En halvlögn, en löpsedel. Synd på ett bra jobb.

Högste ansvarige tjänsteman för lägren var en socialdemokratisk påläggskalv vid namn Tage Erlander. I sina memoarer hastar den framtida statsministern snabbt förbi lägren och vilken roll han spelade i dess uppkomst (det är fortfarande oklart exakt vem som kom med idén).
Å andra sidan ska man, precis som Berglund och Sennerteg skriver, akta sig för att moralisera. Att ha ett världskrig runt hörnet och inte bedriva någon form av kontroll över vilka som rör sig i landet är omöjligt. Hur lösa problemet?
Däremot kommer man inte ifrån rättsrötan. De påstådda brotten utreddes knappt, fångarna fick inte veta varför de plötsligt släpptes och granskarna i 1946 års "Sandlerkommission" var tämligen tandlösa.
Sedan dess har det, med några få undantag, varit tyst. Man kan bara hoppas att Sennerteg och Berglund väcker samtalet till liv.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!