Elsa Brändström brukar kallas ”Sibiriens ängel” för sina humanitära insatser för krigsfångar i Ryssland under första världskriget. Nu var hon inte ensam svensk som drog österut till det stora landet som ännu styrdes av en tsar under de inledande krigsåren. Det var totalt ett 70-tal svenska medborgare som kände sig kallade att lindra nöden och lidandet för de hundratusentals krigsfångarna från Tyskland och Österrike Ungern. I boken vill Per Allan Olsson ge också dessa tidigare anonyma hjälparbetarna en plats i historien.
Det är kvinnorna som Olsson med rätta lyfter fram och han visar hur det fanns en ”humanitär axel” Linköping-Stockholm-Petrograd. Det var från Linköping två av de framträdande kvinnorna kom och de var båda döttrar till regementschefer.
Kvinnornas namn var Elsa Brändström och Anna Linder. Den svenska nödhjälpen blev möjlig genom att Sverige stod neutralt i kriget, men det hindrade inte att de svenska nödhjälpsarbetarna anklagades för tyskvänlighet och spioneri. Det kom att kosta livet för flera av de svenska nödhjälpsarbetarna.
Per Allan Olsson går noggrant igenom den svenska nödhjälpen och dess centralfigurer. Ibland blir det lite väl mycket detaljer om huvudrollsinnehavarna, lite för många djupdykningar i deras levnadshistoria innan de stiger in i bokens ämne år 1915.
Det är välbeställda kvinnor och män det handlar om, en del av dem är friherrinnor.
Krigsfångarna användes som arbetskraft och 1915 sändes 70 000 tyskar, österrikare och ungrare till byggandet av Murmanbanan, järnvägen till Murmansk. Det blev en förfärlig uppgift. Elsa Brändström beskriver hur 25 000 avled av strapatserna och av resterande 45 000 var 32 000 svårt sjuka.
Svenskarna tvingade då tsar-Ryssland att öppna Murmanbanan för svenska hjälpinsatser. Det skedde genom att Röda korsets nye chef i Petrograd hotade med att publicera en artikel i svenska tidningar om de omänskliga förhållandena.
Rödakorschefen var major Thorsten Wennerström och hans humanitära insats kommer här välförtjänt upp i ljuset. Thorsten var för övrigt farbror till 1960-talets storspion överste Stig Wennerström, som sålde ut det svenska försvaret till Sovjetunionen.