Varje vår i Eurovisiontider går mina tankar till året 1984 och tre bröder i gyllene skor som med glädje och synkroniserad dans snurrade in i mitt hjärta. Diggiloo Diggiley. Aldrig hade jag upplevt något liknande. Nej, det var verkligen blixtar och dunder och en himmel som öppnade sig. Ett musikaliskt uppvaknande.
Jag fick en freestyle, och kassettbandet med Herreys gick runt, runt. De sjöng i mina lurar vart jag än gick. "Herejs", skrev jag med tusch på väggen i ett uthus och hävdade samtidigt att Carola var skit. Att tycka om båda var omöjligt. Inget nytt fenomen sa mamma och berättade om Tommy Steele och Elvis Presley.
Melodifestivalen, eller Mello som det numera så sliskigt heter, hånas av många som ett osmakligt spektakel. Fulkultur. Och till viss del håller jag med. Det bjuds på riktigt läskiga nummer i den evighetsprocedur där det svenska bidraget ska utses. Lördag efter lördag. Ändå känns det fel att håna dessa arrangemang som riktar sig till barn. Låt ungarna klä upp sig i glittriga klänningar, vifta med hemmagjorda flaggor i tv-soffan och njuta av Sean Banan. Helt säkert sker många musikaliska uppvaknanden just i dessa stunder.
Efter bröderna Herrey var musiken för mig ständigt närvarande och jag ville lära mig spela. Den kommunala musikskolan erbjöd blockflöjten som första steg. Att flöjta var kul och jag övade ofta hemma. Spruckna toner orsakade familjemedlemmar huvudvärk och försatte katten i en sådan sinnesstämning att den bet tag i tröjärmen och började jucka. På keyboard blev jag aldrig nån stjärna trots att jag i några år försökte med bandet Backfire. Gitarr då? Nej, den karriären strandade redan efter de enklaste greppen och instrumentet blev till en dammig väggprydnad. Sjunga däremot, det gillar jag, och flöjten kommer fram ibland i ensamma stunder. Fast enklast är nog ändå att bara lyssna till musiken.
Den svartaste dagen i mitt hittills levda musikliv var när Herreys uppträdde på Tärendöholmen. Endast en skogsvägsresa från Lansjärv, och jag fick inte fara. Det grämer mig än idag när jag ser skylten vid Ängesåvägen, Tärendö 86. Plåster på såret blev dock TV-lagets besök i Överkalix, där Richard Herrey var en av lirarna. Det vankades supé på hotellet, och i vuxet sällskap fick jag och kusinen följa med. När orkestern började spela gick jag fram till Richard och bjöd upp. Jag kunde inte dansa speciellt bra, men fick i alla fall chansen att berätta om Herreys storhet. Säkert hade han hört det många gånger förr, men han såg ändå ganska nöjd ut.