Svårläst
Åsa Ericsdotter
Bonniers
Svårläst är Åsa Ericsdotters sjätte bok. Den handlar om hur det vanliga livet skaver sönder våra djupaste känslor. Tvåsamheten, detta att man ska leva ihop på samma sätt som alla andra älskande, gör det nära samlivet mekaniskt. Verkligheten "slaknar så fort man tar på den", tänker kvinnan i berättelsen och flyr hals över huvud. På planet fiskar hon upp en ny karl eller blir uppfiskad innan det förhållandet också spricker.
Så berättas historien ett par gånger till, med en del förskjutningar. Samtidigt dryftar berättaren, lika splittrat och varierat, hur det hela ska skildras i en bok. Och hon kastar in ett par ord från förläggaren som är kritisk mot texten.
Formen är uppbruten. Berättaren meddelar att hon ska "skriva ihjäl" mönstret. Och det är vad hon gör; hon stympar meningarna, kör ihop tankeleden, skriver om, tvärbyter och spårar ur. Hon brukar alltså en del lyriska grepp men behåller ändå prosan flöde utan att det därför blir prosalyrik.
Svårläst innehåller 72 stycken, många mycket korta, ofta bara på någon mening eller två, sällan mer än någon sida eller ett par. Avsnitten kan ha rubriker som Början (1.3), Förtydligande, Hundöra, Abstract, Verklighetsuppfattning, Press, Det finns en åtrå. Kapitlet Avtrubbning innehåller bara ett par rader:" Eller hon som säger att kom knulla mig då om det är det enda. / Han som säger att jo, visserligen." Avsnittet Var var vi? innehåller två ord: "Mitt i."
Texten gör alltså motstånd, man måste hela tiden lirka med orden, pumpa in luft, räta ut, banka till och tejpa ihop. Problemet för min del är att jag inte har så roligt när jag gör utför de där handgreppen. Förr var jag mer förtjust i att läsarbeta så, med dyrk och kofot, men nu känns det rätt improduktivt. Man är sällan den ideale läsaren.
Samtidigt värjer jag mig mot hela upplägget. Det som berättaren gör när hon möter eller förlorar kärleken, framstår som en förevändning, ett sätt att få material till en bok. Och för mig känns det så konstruerat - och hemskt.
Det finns för all del åtskilliga goda iakttagelser i Svårläst. Berättaren sitter som en fluga i taket och ser samtidigt hur hon och mannen älskar i sängen. Den sortens dubbelexponeringar känner nog de flesta igen. Och Ericsdotter har en säker känsla för hur makten kan förskjutas i en relation.
Många tror att det senaste decenniets formexperiment i den unga litteraturen snart kommer att ersättas av mer episka texter. Inte mig emot. Fast i år har jag redan stött på en rad uppbrutna, formmässigt tillknycklade romaner. Å andra sidan signalerar kanske en sådan "förtätning" just en förestående omsvängning, ett skifte.