Svansjön, den mest klassiska av baletter med musik av Pjotr Tjajkovskij, är en fantastisk saga där det goda slåss mot det onda och kärleken till slut segrar.
Baletten tar sin början på Prinsens (Yury Mirov) födelsedagsfest. Han får höra talas om svansjön där unga kvinnor, i skepnad av vita svanar, hålls fångna av trollkarlen Rothbart (Alexey Lisitsin). Prinsen fascineras så av berättelsen att han beslutar sig för att söka upp platsen. Väl framme vid svansjön möter han den förtrollade Odette (Maria Makarenko) och de båda förälskar sig i varandra.
Men Rothbart kan inte tåla deras förälskelse. Till slottets bal kommer han med sin dotter Odile som lurar prinsen att tro att hon är Odette.
I sista akten strider prinsen mot den ondskefulle Rothbart som besegras och prinsen får äntligen sin älskade Odette.
En balettföreställning ska ju helst ackompanjeras av en riktig orkester. Det görs inte här utan musiken är en inspelning vilket gör att den magiska stämningen går förlorad. Kanske är det det som gör att första aktens inledande scener upplevs en aning tillrättalagda. Tyvärr dras också föreställningen med rejäla ljudmissar i ett par av entréerna.
Men i de påföljande akterna får föreställningen, i takt med handlingen, mer dynamik.
Det är framför allt Maria Makarenko i sin dubbelroll som Odette/Odile, som lyser klarast denna kväll. Särskilt i tredje akten där hon gestaltar Odile och där de klassiska piruetterna i hennes strålande solo sitter som ett pärlband. Hon gestaltar den dramatiskt svartklädda Odile med både sval elegans och blixtrande säkerhet.
Kontrasten är tydlig mot hennes mjukare karaktärisering av Odette, bäst representerad i ett känsligt framfört pas de deux med prinsen i akt två.
Svansjön är också de stora känslornas balett och även Alexey Lisitsin i sin dramatiskt nerviga gestaltning av Rothbarts svärta är märkbar, en svärta som försvagas i finalen, i takt med att de mollstämda tonerna i det välkända temat klingar över i dur och den ljusa kärleken vinner.