Svackan sänker helhetsintrycket

FILM/ANIMERAT
Sakta släcks ljuset i lekrummet. Leksakernas led tunnas ut; Etch, Bo Peep och hennes får, aporna, den astmatiska pingvinen Wheezy - alla är borta, trasiga, slängda. Till och med soldaterna deserterar, i fallskärm genom fönstret.

Men Woody är kvar, liksom Buzz Lightyear, makarna Potatohead och ett par till. De som, skapade av genierna på animationsstudion Pixar, gett oss två av filmkonstens starkaste upplevelser, Toy story 1 och 2. Nu kurar de skymning, i väntan på undergången. Deras ägare, Andy, är på väg till universitetet. För leksaker finns bara två alternativ: vinden eller soptippens eld.
Film tre är, åtminstone titelmässigt, Toy story - Det mörka hotet. Till handlingen är den Rymdimperiet slår tillbaka, den svartaste filmen i serien, filmen där rollfigurerna mognar, utsätts för fasansfulla prövningar och svetsas samman under tryck. För tryck blir det; vissa scener i Toy story 3 är definitivt svarta nog att sätta små barn i gråt och locka fram tårar i föräldrars förhärdade ögon. Hur ska det gå? Nej - säg att de inte blir krossade i sopbilens stinkande mangel? Buzz - svik inte dina vänner som fängslats på dagiset! Dessa datoranimerade plastbitar blir mer levande och mer engagerande än någon rollfigur som någonsin spelats av Isabelle Huppert. Pixars förmåga att få oss att älska dem - och för den delen myror, fiskar, rymdrobotar, bilar och griniga gamla gubbar - är definitivt ett av filmhistoriens sju underverk.

Men jag ska inte lura er att Toy story 3 är en traumatiserande Fanny och Alexander med cowboydockor i titelrollerna. Filmens andra halva är i stället en storartad hyllning till Flykten från Alcatraz och en hel isoleringsavdelning av andra klassiska bryta-ut-ur-fängelset-filmer. Toy Story-seriens stora styrka har alltid varit extremt välkoreograferade, humorspäckade, långa actionsekvenser, och treans massiva rymning från daghemmet Solsidan kommer inte att göra någon besviken. Här kommer de potentiella klassikerna slag i slag - vaktapan, den djupt deprimerade clownen Skrattis och "Buzz Lightyears spanska läge" kommer vi att kunna se tills vi själva fraktas till vinden i en svart säck.

Och det är just upprepningarna som är testet för filmer som Toy story 3. Precis som tyska bilar måste utprovas mot svenska älgar finns det definitiva testet för Toy story 3 inte i biosalongen utan hemma i soffan. Kommer dina barn att vilja se filmen 35 gånger på en vecka. Kommer DU att vilja göra det? Jag kan inte helt svara för barnen, men själv är jag nog böjd att säga nej.
Det är inte filmens svärta som sänker helhetsintrycket utan dess svacka - femton minuter när det egentligen inte händer någonting vare sig spännande eller roligt. Speciellt inte roligt; trean är den av filmerna som har klart lägst antal skratt per popcorn.

Kanske är jag ogin nu. Kanske fläckas mitt omdöme av sorgen i mitt hjärtas hjärta över att jag faktiskt inte kommer att få se Toy story 3 35 gånger i veckan. Mina egna barn, uppvuxna med Woody och Buzz, är mer som Andy nu, på väg bort. Så blir Toy story 3 en filmsvit som sammanfattar en liten period i mitt liv som kallas småbarnsår. Det är kanske därför jag gråter när jag ser Woody, Buzz och Jessie sakta och kärleksfullt fatta varandras händer i farans stund.
En fas i mitt liv slutar nu. Liksom filmhistoriens starkaste trilogi.