"Inget sitter fast i mig" är en nyckelreplik som fångar kärnan i Flygräddare, regisserad av Suzanne Osten och som nu visas på Christinasalen i Piteå både tisdag och onsdag denna vecka i samband med LUBU.
Egentligen börjar föreställningen redan i foajén. Charterkö på Arlanda, tänker jag. Tröstlöst väntande. Ett masande genom säkerhetskontrollen. Någon är flygrädd också. Och planet sjunger himlen blå.
Två ensamresande barn med skilda föräldrar sitter i kabinen. Ett pendlande i rymden. Som sagt var - inget och ingen sitter fast i dem. Barnen är ett slags vinglösa fåglar i föräldralöst tillstånd. Tomt svävande i allegorisk mening.
Bo hos den ena, bo hos den andre. Felfria bebisar ploppar ut i kosmos till frihetens yttersta gräns. Men det finns inget fäste någonstans. Inte ens i kärleken. Eller är det månne föräldrarnas intighet som Flygräddare fångar?
Till det yttre är det alltså en flygresa vi får åka med på. Planet förlorar sig dock i en solstorm och barnen fastnar i limbo.
Här börjar jag tänka att detta är som en parafras på I väntan på Godot, fast i högre och bluddrigare tempo. Eller en avpoetiserad Aniara.
Samtidigt tycker jag mig kunna spåra en bitande samtidskritik. I alla fall blir det min tolkning. Detta att skilsmässorna i dagens samhälle kanske inte längre är så dramatiska till det yttre - men att de drabbar barnen hårt på djupet. Splitter och uppbrott. Som en följd av vuxenvärldens vunna frihet.
Se och tolka själv denna historia ur barnets perspektiv, en pjäs som också tar den unga publiken på allvar. Det låter som en floskel, jag vet, men hittar ingen annan formulering. Riktig och bra teater, helt enkelt.