Efter den poetiska och kritikerhyllade skapelseberättelsen ”Mitt bland stjärnor” ville de jobba tillsammans igen. Den nya boken handlar om vakenvärldens lilla verklighet och drömmarnas stora.
Den här gången var Olof Landström tvungen att själv komma på hur han skulle konkretisera Lotta Olssons rimmade verser. Han behövde en huvudperson och lösningen blev en tant med katt.
– Då funkade det plötsligt. Jag kom på att tanten kunde få somna framför tv:n, det gör man ju lätt, speciellt när man är lite gammal, och då kunde hon drömma utifrån vad hon sett.
Med klassiker som ”Kalles klätterträd”, böckerna om Nisse och om fåren Bu och Bä har Olof Landström gjort starka avtryck hos både barn och vuxna ända sedan 1960-talet. Oftast har han jobbat tillsammans med sin fru, Lena Landström. De fyra böckerna om ”piggor och suggor”, egentligen nyckelpigor och gråsuggor, berättar om två personlighetstyper, den ena energisk och omedelbar, den andra eftertänksam och filosofisk. Just de böckerna föddes på deras sommarställe och ur diskussionerna med en svärmor, en pigga, som tyckte att barnen skulle gå ut i solen och leka.
– Vi var mer som suggor, vi tyckte om att sitta kring matbordet länge efter att man ätit och prata om ditten och datten. Lena tyckte det var ett roligt sätt att skildra den här krocken.
Snart 75 år fyllda njuter han fortfarande av att jobba, men tar inte på sig något där tiden är för knapp för att han ska hinna göra ”det där lilla extra”. Olof Landström nöjer sig inte med att enbart illustrera, hans bilder tillför en helt egen berättelse och en surrealism som fördjupar texten.
Den gamla kvinnan i ”När vi blundar” har basker och tunna lockar. Rimligen är hon gjord med samma ömhet som hon väcker.
– Jadå. Det är inget nidporträtt, säger Olof Landström och påpekar att bilderna också rymmer ett stråk av melankoli.
På sista uppslaget står hon ensam i nattlinnet och tittar ut genom fönstret tillsammans med sin katt. Kanske har hon varit med om något i drömmen? Bredvid sig på nattduksbordet har hon ett porträtt på en karl.
Den uppmärksamme ser att mannen på fotografiet har samma yviga tokmustasch som den livliga hunden i tantens drömmar.
– Det är sådant som man får upptäcka efter hand.
Bilderna måste vara tillräckligt omsorgsfulla för att locka även vuxna läsare, men samtidigt så avskalade att de sätter i gång fantasin, förklarar han. Påståendet att man som läsare gärna vill stanna kvar i hans omsorger gör honom uppriktigt glad.
– Det är vuxna som läser för barn, och då är det viktigt att även vuxna tycker det är roligt och inte bara tittar på klockan, ”hinner jag före ’Rapport’”? (TT)