Klockan är 21:30, och luften är mild och stilla i den fallande natten. Runt om i landet slår vana mamma- och pappahänder in sina barn i täcken, likt diamantringar tryggt nedsänkta i röda sammetskuddar. Mammor och pappor läser godnattsagor tills alla karaktärer får samma trötta röster och tonlägen, varvid de slår ihop böckerna. Pussar sina barn på pannan och försätter dem i tryggheten som skapas av att bli sedda och bekräftade. Låter dem springa ut i sömnens mjuka landskap, fyllda av kärlek.
Jag sitter i köket. Framför mig ligger en skål med surkål och glasnudlar, omfamnad i en köttbuljong som kokats dagen innan med stora bitar av ingefära. Jag snurrar tjocka kringlor runt mina pinnar medan jag tvingar min mamma hålla mig sällskap. ”Säg något!”, befaller jag, och hon börjar berätta.
Hon berättar om de uppradade tunnorna utanför varje dörr i det kinesiska lägenhetskomplexet.
Tunnor som alla familjer, inför varje vinter, fyllde med flera kg av säsongens billigaste vitkål som de varvade i kompakta lager med högar av salt. Ingredienser, som i kombination med högt tryck efter några veckor omvandlade vitkål till surkål.
Hon beskriver frånvaron av ord när årets allra första rykande skål med surkål och glasnudlar placerades i mitten av bordet, och hur det i trettio minuter inte fanns några ord. Bara pinnar som slog mot porslin och den nästan religiösa ordlösheten som låg över kropparna i rummet vars enda mål var att kasta sig huvudstupa i njutningens famn – in i ett blint frosseri. En alltför sällsynt företeelse i en vardag där man var tvungen att vänta på att få äta en viss typ av mat.
Där man alltid var mätt, men nästan aldrig nöjd.
Det är en känsla som jag överhuvudtaget inte kan relatera till, där jag sitter i köket kl. 21.30 och äter surkålssoppa mitt i sommaren.
Ändå känns soppan i min mun, med ens, ännu godare. Jag uppskattar samspelet mellan den feta köttbuljongen, och den syrliga surkålen – den ljuvliga balansen som lindar sig runt min tunga. Jag äter den, drar ut på eftersmaken så länge som jag kan. Jag äter den, som om jag har väntat. Jag äter den, som om jag aldrig fått äta vad jag vill, när jag vill, hur mycket jag vill. Jag äter den, som jag tänker mig att min mamma och hennes systrar åt den.
Under knottens ljusa sång i sommarnatten blir surkålsoppan en bro mellan det som har varit, det som har blivit och det som är.
Och jag somnar, trygg. Sedd. Full av kärlek – bokstavligen.