"Superklassisk" uppsättning
När Norrbottensteatern sätter upp Tjechovs "Måsen" i höst blir det en superklassisk uppsättning, med sekelskifteskostym och allt. Ändå finns det utrymme för grepp som är nya och samtida i gestaltningen enligt regissören Rasmus Lindberg.
Rasmus Lindberg kallar uppsättningen "superklassisk" - fast ändå inte.
Foto: Pär Bäckström
Det som visas för den samlade pressen är ett litet utdrag av Anton Tjechovs Måsen, som får premiär den 19 september, och repetitionerna pågår sedan tre dagar på stora scenen i Norrbottensteatern.
- Vi kanske bryter om det inte funkar. Ni får ta det som det är, för det är här vi är, säger regissören Rasmus Lindberg.
I den här uppsättningen har handlingen förflyttats till Norrbotten och förra sekelskiftet, där den berömda skådespelerskan Irina Erlandsson besöker släktgården tillsammans med sin älskare Trigorin. Och hennes son Konstantin har skrivit en pjäs som han drömmer om att revolutionera dramatiken med. Pjäsen ska spelas av hans flickvän Nina, men det hela går käpprätt åt skogen. Det blir fiasko. Och Nina dumpar Konstantin och blir ihop med Irina Erlandssons älskare Trigorin, vilket får konsekvenser för alla som befinner sig på släktgården.
- Den här pjäsen går väl ut på att alla älskar fel personer, säger Lindberg.
- Egentligen är handlingen ingenting. Det finns ingen egentlig berättelse som det gör i Hollywood eller i grekiska dramer, där något högre kan styra händelseförloppet. Hos Tjechov sker saker för att alla är huvudpersoner i sitt eget liv och de handlar utifrån vad som är bäst för dem själva. Därför står och faller uppsättningen med sin ensemble. Det handlar om hur intressanta och personliga skådespelarna kan göra sina karaktärer, säger Lindberg och menar att det också är ett skäl till att pjäsen fortfarande spelas. Det går ständigt att återkomma till karaktärerna och omtolka dem.
- Tjechov skrev ett antal pjäser, men det är bara tre som är spelbara. Och Måsen är ju en väldigt bra pjäs.
Rasmus Lindberg kallar uppsättningen "superklassisk", med kostym som doftar av det förra sekelskiftet och den brytningstid som rådde då - där den "gamla" konsten ställdes mot den "nya".
- Teater har ju ett musealt uppdrag också, där man ska spela klassiker, samtidigt som man ska stå för teaterns utveckling. Fast ibland får teatrar för sig att man ska gå någon slags mellanväg och det är då det slutar med Hamlet i läder, säger Lindberg och skrattar.
Ändå har han försökt ge uppsättningen en samtida gestaltning, med ett myller av skeenden som pågår samtidigt på scenen.
- Det är ju så det är i livet. Här i salongen sitter du och skriver, medan någon annan filmar. Vi försöker ta vara på det och så har man inte spelat Tjechov tidigare.
Samtidigt som pjäsen är väldigt klassisk, skjuter Lindberg också in referenser till det nutida kulturlivet i Sverige. För helt plötsligt dyker det upp en passning till skandalen kring Dramatens senaste uppsättning av Måsen, där Mikael Persbrandt hoppade av med buller och bång.
- Tjechov kommenterar ju sin tids kulturliv i pjäsen och jag tyckte att man kunde använda sig av dagens kulturliv och säga att vi känner till bråken som var i samband med Måsen på Dramaten. Vi har med det som en kul grej, men vi får väl se hur provpubliken reagerar på det.
Så jobbar vi med nyheter