Suggestivt ljudlandskap utan nyheter
SYNKRON ULYDLördag 8 november
Foto: Pär Bäckström
Duon Synkron Ulyd startade som en protest mot en typ av livlös musik spelad av "skickliga men själlösa musiker", som det står i programbladet. Man ville bryta upp det perfekta och gjorde det genom - datorer och teknik.
Det kan framstå som en paradox. Det kanske främst förklaras genom att bandet består av kulturproducenten Ronald Aune Jensen och multikonstnären Michel Diniz de Carvalho. Ingången till musiken är alltså något annorlunda än den traditionella musikerns.
På scenen står två laptops och en massa boxar och bakom dem projiceras videosekvenser. Musiken varierar från skrapiga, brusande ljud till pulserande, suggestiva rytmer som ligger nära dansgolvets beats - inte sällan med ett smådystopiskt anslag. Ibland är det vackert och poetiskt, andra gånger rått och oförsonligt ljudlandskap.
Och videobilderna växlar mellan något som påminner om lätt epelepsiframkallande OP-art och psykedelia, samt mer "traditionell" videokonst som innehåller en hel del bilåkande i tunnlar...
Ibland är det ljudmässigt intressant på något slags intellektuellt plan.
Men jag har svårt att engagera mig i det hela. Jag saknar den mänskliga kontakten när de två meckar med sina mojänger på scenen och så mycket nytt vet jag inte om jag tycker mig se i Synkron Ulyd.
Dessutom tillhör det visuella videogreppet och dess bildval mer eller mindre standardrepertoaren för genren.
Och att man skulle få mer själ genom en dator, det köper jag inte - än så länge finns inte det nedladdningsbart hos Microsoft. Själen i en bra konsert är trots allt samspelet mellan musiker och publik.
Så jobbar vi med nyheter