Subtil tragedi om Irak-kriget

FILM
STOP-LOSS
I rollerna: Ryan Philippe, Channing Tatum
Regi: Kimberley Peirce
Speltid: 113 min
Åldergräns: 15 år

Att bli stop-lossed innebär för amerikanska soldater att få komma hem från kriget, få sin parad i hemstaden, dricka lite bärs och börja deala med sina trauman - bara för att bli tillbakaskickade till skiten någon vecka senare. Militärtjänstgöringen i USA är visserligen frivillig, men den går också att förlänga hur som helst utan hänsyn till soldetens vilja. Detta är Kimberley Peirces ämne att uppmärksamma i hennes första sittning till regissörsstolen sedan Boys Don’t Cry 1999.

Allt börjar med en brutal krigsskildring från Tikrit inramad av hjärndöd death-metal, det vill säga den vanligast förekommande musikgenren i amerikanska armén enligt dokumentären Soundtrack of War. Drowning Pools ältande av "let the bodies hit the floor" blir så småningom också en självuppfyllande profetia.
Tre vänner som överlevt återvänder sedan hem till Texas. Den grovhuggne Steve gräver en skyttegrav i sin egen trädgård då han tror att han är kvar i Irak. Tommy, den smale med dåligt sinne för alkohol ser sin fru lämna honom varefter han övar prickskjutning på sina bröllopspresenter.
Sgt Brandon King (Ryan Philippe) slår sig ut från miltärbasen efter beskedet att han ska skickas tillbaka. Detta leder till en slags tragisk road-movie där han och hans bäste väns fästmö Michelle flyr mot Washington. På vägen hälsar han på föräldrarna till en död kamrat samt en arm och benlös vän på arméns sjukhus. Regissörens fingertoppskänsla för små smärtsamma dialoger är bara en av hennes talanger. "Hur är det med mina bröder" frågar den brännskadade Rodiguez sin sergeant Brandon på sjukhuset. "De har det bra, börjar bli stora som dig", "Ja men inte lika snygga väl?". Bara en av många mästerligt subtila små tragedier.

En mindre subtil del är när Brandon King säger "with all due respect sir, fuck the president!" - ett citat jag gissar att Peirce fick kämpa för att få igenom MPAAs censur, med tanke på att de ville förbjuda hennes förra film då den visade några sekunder av kvinnligt pubeshår (se dokumentären This Film is Not Yet Rated).
Filmen har som de flesta andra post-9/11-diton floppat i USA, något som konservativa knäppskallar som Bill O’Reilly förstås gottar sig i. Men vad folk som honom kanske aldrig kommer förstå är att all framgång inte går att mäta kommersiellt. Stop-Loss är en framgång bara genom sitt tidsdokument över hur ett land hävdar ägandeskap av sina medborgare. Ja, till och med i döden. Som när Tommy begravs efter ett självmord och en amerikansk flagga överlämnas till hans gråtande hustru som en symbol över hans minne.