Stundtals rätt kusligt splatter på Elm Street
TERROR PÅ ELM STREETSkådesplare: Jackie Earle Haley, Kyle Gallner, Rooney Mara, Katie CassidyRegi: Samuel BayerSpeltid: 1 tim 35 minCensur: Från 15 år
Foto: New Line Production
Upplägget bäddar för nagelbitande spänning. Vem har inte haft mardrömmar, vem har inte försökt hålla sig vaken när tröttheten kommer smygande. Somnar man på Elm Street är man i Freddies Kruegers värld och han är bara intresserad av två saker: extremt blodigt underhållningsvåld och dåliga one-liners.
Eller, så brukade det se ut. När Samuel Bayer gör debut som långfilmsregissör har Freddie fått en tredje hobby. Han gillar barn, på det dåliga sättet. Gissningsvis är det ett försök att ge storyn en psykologisk botten, men greppet är tämligen överflödigt. Freddie Krueger är ett monster och det är allt man behöver veta. Spänningen ligger inte i varför - utan när - han ska slå till.
När det gäller Samuel Bayers Elm Street är svaret omedelbart. Freddie dyker upp redan i filmens öppningsscen där Twilight-hunken Kellan Lutz stryker med på ett synnerligen oaptitligt sätt. Sen kommer turen till resten av high school-gänget. Katie Cassidy från Melrose Place, Kyle Gallner från CSI (stort plus för hans Joy Division-t-shirt) och Rooney Mara från Cityakuten - alla har de haft samma mardrömmar och Freddies jakt på kidsen är stundtals ganska kuslig.
Men betoningen ligger på stundtals. Filmen hade vunnit på att monstret tagit det lite lugnare. Visserligen hoppas det frekvent i biostolarna men den riktiga paniken vill inte infinna sig. Bra skräck bygger på mystik, en kuslig stämning som långsamt stiger tills trycket blir olidligt. I alternativet, renodlad splatter, kan resultatet bli hysteriskt roligt. Nya Terror på Elm Street landar mitt emellan.
Så jobbar vi med nyheter