Stumt - trots ett underbart persongalleri

För den som kan sin Pohjanen är Tidens tvång i stora delar en déjà vu-upplevelse. För den oinvigde kan det däremot kännas som att öppna dörren till en annan värld.
Det handlar, som oftast, om rotlöshet och att uppleva sig vara annorlunda.
"Mellanförskap" kallar författaren sin hemvist i ett Tornedalen där höga herrar drog gränsen i ett vatten mellan två länder, som stora delar av lokalbefolkningen i stället betraktade som en bro och källa till affärer.
"Jag är hemlös", skriver Pohjanen och säger sig ha två av nästan allt; språk, kulturer, tider, och "självklarheter". Att dubbelheten också kan vara en tillgång är väl författaren själv ett utmärkt exempel på.
Och varför, slår det mig, skrivs det så sällan om just det i Norrbotten. Eller är det jag som missat böckerna?

I Tidens tvång känner pojken Pänktti tidigt ett flerdubbelt tryck. Tullare jagar smugglare, och med det bekanta och vänner till familjen Pohjanen. Storpolitiken visar sitt fula tryne i form av kallt krig och "finlandisering". Och tidens mer eller mindre tvingande utveckling är också ett diffust men ändå påtagligt fenomen som oroar.
Just trycket från "det nya" är en röd tråd i Tidens tvång, vars huvudperson trots ångest och ständigt frågande sig själv "Vem är jag?", klarar sig relativt bra i vilken tid han än befinner sig.
Han, Pänktti, och sedan ju längre romanen lider, Bengt, kan nämligen berätta historier. Och som han kan, det vet alla som fått ynnesten att höra den muntliga berättaren Pohjanen. Men förmågan fanns redan under åren i realskolan i Pajala, som trots en galen rektor ändå måste förstås vara oerhört viktiga år för den kommande författaren.
"Jag fantiserar aldrig. Jag berättar", svarar han de förundrande flickorna under en berättarkväll hos morbror Armas och travesterar Herakleitos för att förklara den goda berättelsens hemligheter.

Tidens tvång har flera parallella spår. Dels är den en utvecklingsroman, dels en berättelse om tiden och platsen, men den rymmer också, liksom föregångaren, filosofiska tankar om varat och livet i stort. Plus, förstås, funderingar kring språket som skapare av identitet och något av själens innersta rum.
Inför tiden som gymnasist på Latinlinjen i Haparanda blir dock Bengt medveten om att hjärnan har många språk, men fingrarna bara ett. På den införskaffande Halda P är det bara svenska som fungerar.
Romanens del om tiden i Haparanda lovar mycket men är en besvikelse. Visst är det roande att ta del av snacket i "Hildurs dunkla krets", och visst skildrar Pohjanen tidens intrång och hans egen febriga "frälsningsupplevelse" av litteraturen med säker penna.
Ändå känns det alltför kronologiskt. Det blir stumt och lite tråkigt, även om både dråpligheter och hemskheter kan lura runt hörnet.
Bengt Pohjanen har sagt att den aktuella romanen var det svåraste han skrivit. Däri ligger kanske en förklaring till att Tidens tvång tappar orken och inte når samma höjd som Smugglarkungens son. Trots, det måste sägas, berättelsens underbara persongalleri.