– De bad mig komma. Så enkelt är det. Det är deras val och det är kanske den enda gången i skådespelarlivet de får välja helt själva, säger hon om uppdraget att föra teaterstudenterna examenspjäs i hamn.
Och det är inte vilken pjäs som helst: Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita. Också pjäsen är studenternas val.
– Ett väldigt bra val. Det är en historia som aldrig går ur tiden. Just nu är den på många vis aktuell. Vad är värt leva och dö för, vad är de stora frågorna i livet och i samhället? Religion kan betyda så många saker och Bulgakov använde religion som en metafor får något annat, skulle jag tro. Det försöker vi utröna, säger Natalie Ringler.
Är det inte en krävande pjäs för unga skådespelare?
– Den är fruktansvärt svår. 30 roller ska nu delas av åtta skådespelare. Det är många namn att hålla reda på. Sedan är det också ett försök bena sig ner till existentiella frågor och samtidig ska man där på scenen veta var man ska gå och vad man ska säga.
Men varför väljer studenternas en så krävande dramatik?
– Är det inte så i den åldern att man vill ta sig an det svåraste, för det är ju det mest spännande? Jag är glad över att de valde Bulgakov. Det som är svårt är intressant och spännande.
Natalie Ringlers vet inte själv varför hon hamnade vid teatern. I familj och släkt fanns inte teaterfolk.
– Jag gick teaterhögskolan i Krakow. Det var som för många andra bland andra generationens invandrare, att man får ett behov av att förstå var man kommer ifrån. Jag talade polska och läste polska men hade aldrig varit där. Mina föräldrar hade inte kunnat åka till Polen.
Natalie Ringler var ett flyktingbarn. Hennes unga föräldrar flydde från Polen till Sverige 1968.
– Det var den tredje pogromen 1968-69, en turbulent tid i Polen. Då fick de som hade judiska rötter lov att flytta till Israel. De kallades för den judiska femtekolonnen och var inte önskvärda. Bland många andra valde mina föräldrar den möjligheten men villkoret var att de avsade sig medborgarskapet. Då var mina föräldrar bara 22 år gamla.
Natalie Ringlers föräldrar valde alltså Sverige i stället för Israel. I Sverige föddes sedan Natalie som statslös.
När hon 2013 satte upp pjäsen Vår klass på Teater Galeasen i Stockholm blev det en påminnelse om Polen. Pjäsen bygger på en polsk roman och handlar om en återträff i en klass med judar och katoliker och deras berättelser.
– Pjäsen är så speciell, den visar inga hjältar och ingen tid är bättre än den andra. Den visar i stället olika öden. Den handlar mera om min familj än om mig. Jag har inte upplevt detta, men har i hela mitt liv träffat alla i pjäsen på det ena eller andra sättet. Därför var den så speciell att göra.
Natalie Ringler vill inte beteckna pjäsen Vår klass som hennes genombrott som regissör, men den hyllades av kritiker och publik.
Efter kommunismens fall blev det möjligt för Natalie Ringler och hennes föräldrar att resa till Polen. Hon följer den polska utvecklingen.
– Polen är på väg åt samma håll som vissa delar av Europa. Den nya regeringen har valt att vrida landet åt ultrahöger, liksom i Ungern. Det är en del av något större och en oerhört farlig utveckling. Det andra Polen mobiliserar mot ultrahögern, men fortfarande finns det inget formulerat politiskt alternativ. Det har inte funnits något vänsteralternativ sedan kommunismens fall. Arvet efter kommunismen gör det svårt att bilda ett vänsteralternativ.
När det gäller kulturens utveckling är bredden en förutsättning för att nå det bästa. Natalie Ringler prisar därför den svenska modellens kulturskola.
– Jag har hållit på med teater sedan jag var barn, på fantastiska Vår teater i Solna. Det var så enkelt den tid jag växte upp i för det fanns så mycket resurser för barn och unga. Mina föräldrar hade inte mycket pengar men jag kunde gå kommunala musikskolan och hålla på med teater. Jag hade massor av grejer för mig.
Hon ser likheter mellan kulturen, musiken och idrotten.
– Det är samma sak för teatern som med det svenska musikundret. Massor höll på och en del fortsatte. Det gäller som för idrotten, tar man bort den från skolan tar man också bort grunden för en spets.
Är det då bra att det finns en teaterhögskola i Luleå?
– Det finns för och nackdelar. Rent krasst är det ju inte människor från Norrbotten som går här. Just dessa är redan spetsen som bygger på en bred rekrytering. Jag värnar mera om låga avgifter för kulturskolor och musikskolor, för det är där det händer.
Och vad väntar efter premiären i Luleå den 24 april på Bulgakovs ”Mästaren och Margerita”?
– Då blir det en nyskriven pjäs på Teater Galeasen, säger Natalie Ringler lite hemlighetsfullt.