Post Scriptum
Max Ström
Under Christer Strömholms berömda kyss ryms två kilo fotografier. Post Scriptum. Hundratals fotografier. Ett livsverk. Bok(slut) över femtio års fotograferande. Ett halvt sekel bilder. I Johan Tells informativa text berättas att en av fotografens hustrur arbetade som flygvärdinna. När hon var stationerad långt borta flyttade Strömholm dit. Borta var (han) bra. Nästan alla fotografier i boken är tagna i andra länder, mest från Frankrike, hans andra hemland. Det är bilderna av de transsexuella i Paris som gjort honom berömd. Många av dessa bilder finns med i boken, tagna under kvällar och nätter på Place Blanche och andra platser där de som efter många års fotograferande blivit fotografens vänner höll till.
Bilderna från Paris visar vad som är styrkan i Strömholms bilder. Den totala frånvaron av smicker och sentimentalitet. Människorna på hans bilder gör sig inte till, de är inte modeller och när de väl poserar är det för att de under ett ögonblicks infall låtsas vara det, inte något fotografen bett om. Det fullständigt självklara äktenskapet av ömhet och tuffhet på bilderna av vännerna på Place Blanche vibrerar av liv. Äkta och nära. Autentiskt. Man känner den utsatta situation människorna befunnit sig i. När man ser bilderna förstår man att Strömholm varit där så länge att de har blivit hans vänner.
En fjärdedel av boken upptas av bilder från Paris, flera av bokens bästa bilder tillhör denna kategori, kyssen är skyddsomslagets framsida och på baksidan står Nana på Place Blance, men det finns för många bilder från Paris. Deras betydelse för att skapa förståelse och tolerans för en udda livsstil har varit stor, men jag tycker att urvalet i boken är för stort.
Rod Stewarts påstående om att every picture tells a story låter skönt, men det kan vara svårt att se och besluta vilken berättelse en bild rymmer. Ibland saknas story. Vad de bilder som ser ut som abstrakta stilleben, tagna i södra Frankrike år 1949, föreställer är inte lätt att se, men det spelar ingen roll. Jag tycker om att betrakta bilderna. Det är ungefär som att försjunka i det meditativa tillstånd som infinner sig när man lyssnar till klassisk musik. Det är svårt att förklara varför vissa "abstrakta stilleben" fascinerar medan andra lämnar mig oberörd, som bilderna från Schweiz samma år. Förklaring saknas och jag tänker inte konstruera någon.
Två bildsviter, båda med fokus på barn, är enastående. Smärtan i bilderna från Hiroshima 1963 är så stark att det gör ont att titta. Det är alltså arton år efter bomben, men intensiteten är sådan att det känns som det hade inträffat alldeles nyss. Flera av bilderna är så ansträngande att titta på att jag måste tvinga mig att göra det. Fullständigt annorlunda är att se på barnen på en fransk bondgård i Jurabergen 1949. De är så avslappnade och fria att varje bild bär på en berättelse det är en lycka att betrakta och lyssna till. Det visar platsens betydelse för fotografering, och tidens.