Det magonda Strindberg började känna efter uppbrottet från den tredje frun Harriet Bosse tog nu en allvarligare vändning. En lunginflammation julen 1911 förvärrade situationen men till födelsedagen den 22 januari hade tillståndet förbättrats och Strindberg kunde från balkongen i Blå Tornet ta emot folkets hyllningar; samma dag redovisade en delegation med Hjalmar Branting i spetsen resultatet av den insamling som gjorts för titanens skull - det handlade om en bred folklig manifestation.
I april tilltog smärtorna och andra illavarslande symtom förmörkade situationen. En av de läkare som behandlade Strindberg var svärsonen Henry von Philp, gift med hans dotter Greta. I brev och samtal förklarade Strindberg att hans livsverk var fullbordat och att han på något sätt kände ro. Men vilja till bot och tillfrisknande fanns. Det visar ett brev till läkaren Carl Ludwig Schleich, en bekant som han lärt känna på krogen Den svarta grisen i Berlin 1893. I brevet berättade Strindberg om sina plågor, men något svar som hjälpte kom inte. Kanske tänkte Strindberg på att Schleich framgångsrikt medverkat till framställning av lokalbedövningsmedel. Smärtlindring var önskvärt, opium hjälpte inte alltid.
I maj fick Strindberg problem med hjärtat, anfall av andnöd upprepades. De viktigaste personerna i författarens omgivning var nu döttrarna Karin, Greta med make och brodern Axel. Dottern Anne-Marie och den sista förälskelsen Fanny Falkner nekades besök
Trotjänarinnan Mina Boklund och den anställda Röda Korssystern Hedvig Kistner fanns dagligen på plats. Tjänstekvinnorna blev de som oftast kunde hjälpa och trösta. Slutet kom den 14 maj kl 16 30. Det troliga är att Strindberg dog i sömnen och att han var ensam i rummet. Men Kistner och Boklund fanns i närområde. Karins man Wladimir Smirnoff omtalade att Strindbergs ansikte efter döden hade ett uttryck som var svårt att glömma: det var vackert, vänligt och nästan skälmskt småleende.
Strindberg fick sin vilja fram beträffande tid för begravningen: den skulle äga rum en tidig morgon men hans önskan om avskildhet uppfylldes inte: tusentals personer följde kistan och vid graven fanns medlemmar ur regeringen, arbetarorganisationer, landets studentkårer, Författarföreningen, Stockholms teatrar, släktingar och många andra. De tre fruarna saknades: Siri von Essen hade dött den 21 april samma år - Strindberg skickade en anonym krans utan text till hennes begravning - den andra frun Frida Uhl var fullt sysselsatt med sin kabaré i London och Harriet Bosse föredrog att sitta ensam på en bänk ute på Djurgården i stället för att vara med på Norra Kyrkogården. Dock fanns den unga Fanny Falkner på något undanskymd plats där; med hjälp av Mina Boklund som stod nära graven lades hennes blomma på kistan.
Officiant var ärkebiskopen Nathan Söderblom. Den döde hade förbjudit tal men Söderblom läste ur Bibeln: Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet ty de skola bliva mättade. Inskriptionen på graven: Var hälsat kors, mitt enda hopp, berättigade detta.
Vid sitt sista besök hos den sjuke Strindberg fick Nils Andersson den bibel Strindberg fått av sin älskade mor. Bibeln var fullklottrad med Strindbergs egna kommentarer. Efter Anderssons död 1921 gav dennes hustru Anna den till Söderblom.