För August Strindberg var brist på pengar under en stor del av hans liv en besvärande realitet. Dock ändrades detta år 1911, då han sålde sina samlade verk till Bonniers och för dessa fick 200 000 kr, en på den tiden stor summa. Den åldrade giganten visade stor generositet genom att av dessa pengar ge betydande summor till sina barn, men med ett undantag: dottern Kerstin ställdes utanför givmildheten. Hur kom detta sig?
Kerstins mor var österrikiskan Frida Uhl, med vilken Strindberg på papperet var gift i ca fyra och ett halvt år, i själva verket varade det stormiga äktenskapet bara drygt ett år. Kerstin föddes i Dornach, Oberösterreich, där Strindberg och hans andra fru funnit en tillflykt hos Fridas morföräldrar. Modern satte inte moderskapet som högsta prioritet, andra roller lockade; fadern försvann tidigt ur bilden med undantag av några månader sensommaren och hösten 1896, då han åter besökte Oberösterreich och sin dotter.
Det blev Fridas strängt religiösa mor Maria som fick huvudansvaret för Kerstin under hennes barndomstid och första ungdomsår. Mormor Marias inställning till dottern Frida var synnerligen avog: hon kritiserade häftigt hennes sätt att leva och fruktade att Kerstin skulle välja en liknande väg, där misslyckade kärleksaffärer, penningslöseri och tablettmissbruk skulle vara frekventa och icke-nedläggningshotade hållplatser. - Ett pikant inslag var även Marias känslor för den bara fem år yngre exsvärsonen. Att tala om svartsjuka visavi Frida kanske är överdrivet men faktum är att undansmugglade brev och många gånger alltför kritiska omdömen om Frida bidrog till att slutgiltigt och definitivt skjuta relationen Strindberg-Uhl i sank.
Som tjugofemårig gifte sig Kerstin i Tyskland med förläggaren Ernst Sulzbach, fick sonen Christoph, som avled i Stockholm på skärtorsdagen år 2010, skilde sig och hamnade så småningom efter skilsmässa som svensk medborgare i Stockholm. Frida återvände till Europa och även Sverige år 1924 efter sina år i England, där hon bidragit till att lansera kabarén som konstform och USA, där hon hållit föredrag om Strindberg och även skrivit filmmanus.
Det blev mycket svårt att gottgöra ett övergivet moderskap. Till detta bidrog gräl om efterlämnade brev och pengar. När Frida dog år 1943 i Salzburg efter att ha skadat en axel och drabbats av en akut försämrad bronkit hade dock alla strider bilagts. Kerstin hade då även fösonats med sin halvbror Max Friedrich, som hon tillsammans med delar av den strindbergska familjen försökt motarbeta, bl.a. avseende familjenamnet. Friedrich skrev år 1945 under pseudonymen Fredrik Uhlson romanen Under jorden i Berlin, den första boken om judeförföljelser som skrevs i Tyskland under kriget. På initiativ av Jan Myrdal gav Bonniers ut en nyutgåva år 2002. - Friedrich Strindbergs biologiske far var författaren Frank Wedekind.
Redan som tonåring visade Kerstin intresse för socialismen och hon deltog vid några tillfällen i demonstrationer i Dornach. Hon lärde sedermera känna August Moser, österrikare med polsk bakgrund. År 1934 reste de tillsammans på en studieresa till Sovjetunionen. Med på resan var även Schutzbundführer Richard Bernaschek, som ville grunda ett Förenat Arbetarparti (av socialistiska och kommunistiska grupperingar) och för detta ändamål ville ha stöd av den Kommunistiska Internationalen. Någon förståelse i Moskva för ett sådant projekt fick Bernaschek dock inte.
Kerstin och Moser bodde en tid tillsammans i Stockholm. Säpo blev uppmärksammad på i första hand Mosers person och politiska prioriteringar och båda bevakades genom telefonavlyssning och skuggning; i telefonlistan fanns bl.a. nummer till Dramaten, Sigfrid Siwerts och andra kulturpersonligheter. Kerstin beskylldes för att vara ombud för kommunistiska grupper i Sverige och utlandet, framför allt i Schweiz, England och USA. Och hon misstänkliggjordes även genom en illvillig anmälan hos luftskyddet inom fastigheten och karaktäriserades av grannar som "utländskt patrask". Både Kerstin och Moser frikändes efter tid i häkte, de kunde inte beläggas med något brott. Moser blev emellertid ålagd att efter krigets slut lämna Sverige och att aldrig återkomma.
Strindberg var omvittnat barnkär men i fallet Kerstin visade han en annan sida. När han år 1904 skickade Kerstin ett foto av sin och Harriet Bosses dotter Ann-Marie, lyckligt poserande i vacker klänning, brast något i Kerstins barnasjäl. I ett av de få brev Strindberg senare skrev till Kerstin föreslog han att dottern skulle glömma honom: Detta med Österrike känns så långt borta, försök att glömma mig. Svaret blev känslosamt: Du är för alltid min far!
Man kan inte annat än känna djup sympati för Kerstin, som fick ett liv fyllt av sjukdom och andra problem, kryddat med en bristfällig relation med föräldrarna. Fadern försökte hon lära känna genom att läsa texter av och om honom utan att lyckas fullt ut. Kanske var orsaken till Strindbergs åsidosättande av Kerstin hans ovänligt sinnade känslor för Frida och hennes familj, kanske var helt enkelt avståndet i tid och rum det avgörande; det senare skälet framförde han till vänner som det avgörande.
Till sist fick Kerstin dock komma sin far nära. Efter döden den 30 april 1956 fick hon plats i faderns grav på Norra Kyrkogården i Stockholm. På samma kyrkogård ligger hennes namne Kerstin, född 1878, Strindbergs och Siri von Essens kärleksbarn, som dog redan någon dag efter födseln, lämnad till en barnmorska eller eventuellt änglamakerska.