Det finns beskrivningar som är lika omfångsrika och breda som Vintergatan, nästan. De omger oss med en nästan fullskriven himmel. Ett bokligt kosmos av det slaget är Uwe Tellkamps Tornet. Där skildrar han Östtyskland under de sista sju åren före murens fall, "en historia från ett sjunket land" som undertiteln lyder. Romanen är på nära tusen sidor, således betydligt mer omfattande än Manns Buddenbrooks och Grass Blecktrumman.
Jag tror att det är riktigt att jämföra Tornet med de två nämnda storverken; inte för att den når sådana höjder men för att de utgör de litterära poler eller koordinater Tellkamp vill knyta an till. Hans satsning är av samma slag. Men där Mann avbildade en stad under drygt hundra år återskapar Tellkamp en hel stat. Och han har, liksom Mann, fokus på en bildad elit, de som lever mer privilegierat men kanske också med ett större inre lidande än den vanliga människan i DDR.
Christian är berättelsens ambulerande centralfigur och gymnasist i bokens början. Meno, hans morbror, är förlagsman och har hand om författare som inte vill "knåda" sina texter så att censuren blir nöjd. Christians far, Richard, är läkare och kirurg. Han vantrivs med sin fru, sitt jobb och sitt liv. Richard har ett barn med sin älskarinna och den hemligheten har de plåtmagade luskat reda på och vill pressa honom att spionera på sina kolleger. Då försöker älskarinnan ta sitt liv.
Det finns utan tvekan många strålande avsnitt, som när Meno minns Dresdens förstörelse. Men greppet är ändå för stort, polyfonin och mångstämmigheten för omfångsrik och ambitionen att återskapa allt för pressande. Och för få scener och sidor känns riktigt oumbärliga och odödliga. Det borde bli mer kvar av den varan för att man ska kunna jämställa Tellkamp med Mann och Grass.