Resor har alltid tilltalat mig, men resor går inte riktigt ihop med att vara hästägare. Att behöva be någon annan ta hand om djuren bär emot och det är svårt att tysta samvetets röst. Längtan efter sol gör dock frestelsen oemotståndlig, och den tidigare tanken om att skippa chartern och istället spara ihop till drömresan glöms bort då det på fyra timmar går att ta sig raka spåret från Luleå till Kreta.
Att juni skulle vara en bra tid att åka var noga genomtänkt, vädret brukar alltid vara lagom tråkigt. Inte för varmt, inte för kallt. Hästarna kan gå ute dygnet runt och sköter sig själva nästan helt och hållet. Men vädret under utlandsveckan blev inte tråkigt, det blev bortom all kontroll. Till den kretensiska balkongen kom rapporter om att den värsta stormen i mannaminne dragit in över länet, och genast tänkte jag att detta är mitt straff. Någon vill säga mig att det inte är acceptabelt att lämna hembygden, inte ens för en vecka.
I vrede över min bortavaro kastades nu trädstammar mot hästarna, hagarna blåste bort och regnet vräkte ner. Samma sak i vintras. Så snart jag lämnade byn slog extremkylan till, bilar gick i strejk och kattvakten på väg till sitt värv förfrös näsan. Länge efteråt lyste den röd. Ett stoppljus som till mitt samvete sade att jag ska hålla mig hemma.
På fyra timmar kommer man långt. Ända till Grekland. Det är inte som förr. Från Lillsund, där min mor växte upp, krävdes närapå en likvärdig tidsåtgång för att ta sig in till Överkalix. Detta i en skramlig buss som stannade vid varje mjölkpall och poststation i varenda liten by längs vägen. En sådan omständlig färd företogs endast en gång om året, men centralortens stora utbud gjorde den mödan värd.
Jag är ingen kosmopolit, en vecka av konstiga matvanor och solstolskrig med andra turister räcker gott och väl. Alla människor och alla ljud, aldrig är det tyst. Skrammel från restauranger, plask i poolen, trafik och tutor, havets dån. Till en början kan det kännas upplyftande, men snart lockar stillheten igen. När planet så landar i den svala svenska tystnaden drar jag en suck av lättnad.
Tillbaka i midnattssolen. Stormen har bedarrat och sjön ligger spegelblank. Fallna furor vittnar om det som varit. Tänk så många år de stod pall innan de fick ge vika, men så plötsligt händer det. Tack och lov är alla djuren vid liv och jag kommer nog aldrig att lära mig läxan. Trots varningar från väder och vind vill jag snart iväg igen. Och känner jag mig själv rätt så blir det en charterresa.