Storslaget - men utan riktning

3Iron man är tillbaka. Storslaget, påkostat och minst sagt explosivt. När Robert Downey Jr återigen intar rollen som den excentriske hjälten Tony Stark smäller det rejält. Ja, det till och med skakar i biosalongen när högtalarna mullrar igång. Det är en häftig visuell upplevelse, precis som sig bör i en film om en superhjälte.
Stark, som "kommit ut ur garderoben" som Iron man, står under stark press från regeringen att dela med sig av sin unika teknologi till den amerikanska armén. Samtidigt blir hans hälsa allt sämre. Folket tvivlar och frågan är om det finns en framtid för Iron man. Den ondsinte Ivan Vanko (snyggt porträtterad av Mickey Rourke) gör entré och med hjälp av Tony Starks ärkerival Justin Hammer försöker han krossa folkets förtroende för Iron man.
Så börjar det. Sedan smäller det. Ungefär som det brukar när Marvel-hjältarna intar vita duken. Men problemet med Iron man 2 är att startsträckan är på tok för lång. Det händer liksom ingenting. Eller jo, visst händer det massor av saker. Det är turer hit. Och turer dit. Hur ska det gå? Men utan riktig spänning och utan någon större dramatik.

Det som alltid kittlat, åtminstone mig, med filmerna om superhjältarna, är berättelsen om hur de fick sina krafter, deras bakgrund och vad det är som driver dem. För det mesta brukar det klaras av i den första filmen.
När man sedan ska göra en uppföljare, vilket i den här genren verkar vara mer regel än undantag, kan det vara en god idé att odla karaktärernas personligheter och relationer vid sidan av alla explosioner. I Spider man-filmerna har man lyckats ganska bra med det.
Att få se mer av Pepper Potts och Tony Starks relation och en utveckling av Starks förhållande till sin far hade gett filmen ett dramatiskt drag som fungerat som en rätt behaglig motvikt till alla uppskruvade actionscener. Nu smäller det mycket och är rakt igenom snyggt, inte minst Mickey Rourke är en fröjd att se som surmulen skurk, men det blir stundom lite väl grunt.