Om jag bara fick ta med mig en enda bok till en öde ö, så skulle det bli Paradise lost, av John Milton (1608-74). Vistelsen på ön skulle inte bli tråkig.
Det mest framträdande i Miltons jätteepos är dramaturgin och den retoriska medvetenheten. Det Milton i själva verket gjort är att dramatisera de delar av Gamla Testamentet som handlar om kampen mellan gott och ont, och rena trosfrågor. De tråkiga bitarna med vem som levde längst, eller traskade i öknen är utelämnade, till förmån för mycket livliga porträtt av Satan (där ligger J.R i lä) och av Gud (med tydliga drag av självporträtt).
Satan lämnar Helvetet för att kalla till krig och uppror mot Gud. Tillsammans med sitt anhang planerar han strategin som går ut på att attackera den svaga punkten i Guds skapelse, nämligen människan.
Så beger han sig till Eden. Gud gör inte särskilt mycket, vilket får läsaren att gnissla tänder. Han låter bara Adam få reda på vad som är på gång, men låter i övrigt människoparet fatta egna beslut. Det där förbannade äpplet från Kunskapens träd! Nog verkar det som om Satan planterat det, och inte Gud.
Det förlorade paradisets dramaturgiska klimax är syndafallet. Satan vinner, åtminstone tillfälligt, men människan får ändå leva vidare.
I de tolv (!) böcker som verket omfattar så finns inga döda punkter, utan Milton ökar intensiteten och djupet hela tiden. Retoriska höjdpunkter är ärkeängeln Rafaels lektion till Adam, innan syndafallet, och Satans förvillelse av Eva.
Man kan läsa Det förlorade paradiset som litteraturvetare, historiker, religionsforskare, rojalist eller republikan, vilket också Miltons eftervärld gjort, men jag tycker att man först och främst ska läsa verket som en mycket storslagen berättelse, med ett språk som gör att man glömmer bort att det är text man läser.
Engelska och svenska är mycket olika varandra, och svenska tolkningar får oundvikligen andra klanger än originalet. Jag tycker dock att Björkeson på ett diskret sätt ökat läsbarheten i verket, utan att modernisera eller förenkla. Små förändringar i syntaxen här och var underlättar förståelsen, utan att ta bort poesin eller den retoriska kraften.
Googla John Milton!