Sedan reste jag mig och plockade en skogsstjärna till mor. Alltid hade jag plockat ett knippe som sattes på köksbordet i ett urdiskat senapsglas. Barndomens falskhet var vaken. Friden och bedrägeriet satt alltid i samma roddbåt.
Förmodligen utgjorde årorna jaget som försökte begripa vad i minnet som var det sanna. Hur låg det till med skogsstjärnan och existensen? Havet hade, liksom i kvantmekaniken, sig egen våg- och partikeldualism. För jag ville plötsligt hem till mina flickor och satte mig i båten fastän östan blåste upp. Bakom Svartön blev vågorna osedvanligt stora och hårda. Båtens för orkade inte hålla sig uppe längre, och den största vågen av alla vällde in.
Så gick det till när dödsångesten försvann. För där i vågorna hade jag slutat reflektera över jaget och bräckligheten. Allt som kunde hända hade redan hänt. Och tillfället när jag svor var i stället då jag skulle lägga till vid bryggan och vinden slet och drog.
Så förunderligt, tänkte jag någon dag efteråt, att jag gav mig ut i det där ovädret. Det kunde ju faktiskt ha slutat riktigt illa.
Men barnet hade återuppstått, det förstod jag då jag stirrade på köksbordet och såg en bukett skogsstjärnor vila i ett gammalt senapsglas.